Förmaksflimmer (AF) är en av de vanligaste formerna av hjärtarytmi och kan vara svårt att upptäcka eftersom det ofta kommer i episoderna. Det finns dock flera olika undersökningsmetoder som läkare använder för att ställa diagnosen. Här går vi igenom de mest förekommande.
Ett EKG är en enkel och smärtfri undersökning som registrerar hjärtats elektriska aktivitet. Genom att analysera inspelningen kan läkaren se om hjärtat slår oregelbundet och bedöma både frekvens och rytm.
Undersökningen utförs med elektroder som fästs på bröstet, armarna och benen. Ett så kallat 12-avlednings-EKG ger en mer detaljerad bild av hjärtats elektriska aktivitet än ett enkelt EKG.
Nackdelen är att ett standard-EKG bara fångar hjärtrytmen under några sekunder. Om flimret inte pågår just vid undersökningen kan det därför missas.
En holtermonitor är en liten, bärbar EKG-apparat som bärs kontinuerligt i minst 24 timmar. Den registrerar hjärtats elektriska aktivitet under hela tiden, även när du sover, motionerar eller utför vardagliga sysslor.
Denna metod är särskilt värdefull för att upptäcka episodiskt (paroxysmalt) förmaksflimmer, som inte hunnit synas vid ett kort EKG-test.
En händelseregistrerare är en kompakt apparat som kan bäras under flera veckor eller till och med månader. Den passar bra för personer som har oregelbundna besvär, exempelvis enstaka episoder av hjärtklappning eller yrsel.
När symtom uppstår aktiverar patienten själv apparaten, som då spelar in hjärtrytmen under episoden. Många moderna enheter kan också spela in automatiskt när de upptäcker en onormal rytm.
Vid ekokardiografi används ultraljudsvågor för att skapa rörliga bilder av hjärtat. Undersökningen visar hjärtats struktur och funktion, bland annat förmakens och kammarnas storlek, klaffarnas funktion samt blodflödets riktning och hastighet.
Eko kan hjälpa till att identifiera bakomliggande orsaker till förmaksflimmer, exempelvis klafffel, förstorat hjärta eller blodproppar i hjärtat.
Vissa blodprover, såsom tester av sköldkörtelfunktion och elektrolytnivåer, kan tas för att upptäcka tillstånd som kan bidra till förmaksflimmer, exempelvis sköldkörtelrubbningar eller elektrolytrubbningar.
Blodprover kan också visa markörer kopplade till ökad risk för förmaksflimmer, såsom förhöjda nivåer av vissa hormoner eller inflammationsmarkörer.
En TEE är en specialiserad form av ekokardiografi där en liten ultraljudsprobe förs ner i matstrupen, som ligger strax bakom hjärtat. Detta ger mycket detaljerade bilder av hjärtats strukturer, inklusive vänster förmak – den plats där förmaksflimmer ofta har sitt ursprung.
Metoden är särskilt användbar för att utreda misstänkta blodproppar (tromber) i förmaket innan vissa ingrepp genomförs, till exempel ablationsbehandling av förmaksflimmer.
Det är viktigt att kontakta en vårdgivare, till exempel en kardiolog, för att ta reda på vilken undersökningsmetod som passar bäst utifrån dina symtom och riskfaktorer. Läkaren rekommenderar nödvändiga tester för att antingen bekräfta eller utesluta förmaksflimmer och kan sedan guida dig vidare när det gäller behandling och uppföljning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online