Testosteron är ett naturligt förekommande hormon, och en brist på detta hos män kännetecknas av en rad fysiologiska och psykologiska symtom. Efter en diagnos kan läkaren förskriva testosteronbehandling för att återställa kroppens naturliga nivåer via flera olika administreringsmetoder.
Testosteron är ett steroidhormon som produceras naturligt i mannens testiklar samt i mindre mängd av binjurarna (kvinnor producerar även små mängder i äggstockarna och binjurarna). Hos män ökar testosteron skelettmuskelmassan, förbättrar bentätheten och är ansvarigt för de manliga karaktärsdragen, som djup röst samt ansikts- och kroppshår, liksom för spermieproduktionen. Uppskattningsvis lider omkring 13 miljoner män i USA av effekterna av låga nivåer av testosteron i blodserum.
Lågt testosteron kan bero på många förvärvade och medfödda sjukdomar, beteendemässiga orsaker (såsom alkoholism), kemoterapi, körtelskador samt åldrandet. Män med låga testosteronnivåer kan uppleva flera symtom, bland annat minskad muskelmassa, sämre bentäthet, erektionsproblem, nedsatt libido, trötthet och depression.
Läkaren måste utföra en medicinsk undersökning, gå igenom en fullständig sjuk- och medicinhistoria samt mäta testosteronnivåerna i blodserum. Kallmanns syndrom behandlas exempelvis med injektioner av humant koriongonadotropin, ett hormon som stimulerar kroppens egen testosteronproduktion.
Efter att andra tillstånd har uteslutits (såsom hypofysdysfunktion) kan läkaren behandla orsakerna genom att förskriva exogent, det vill säga icke-kroppseget, testosteron. När testosteron ges för att lindra effekterna av åldrandet benämns behandlingen hormonersättningsterapi.
Dosen syftar till att efterlikna de testosteronnivåer som mannen skulle ha producerat naturligt innan bristen uppstod. Friska vuxna män producerar i genomsnitt mellan 4 och 7 mg testosteron per dag, främst under morgontimmarna.
De metoder som används för att tillföra testosteron (injektion, tablett eller transdermalt) gör det dock svårt att exakt återskapa den naturliga produktionens dygnsrytm. Läkaren bedömer därför i stället behandlingens effekt utifrån de önskade fysiologiska och psykologiska förändringarna.
Enligt Dr. Wayne J.G. Hellstrom vid Tulane University Medical Center tar cirka en tredjedel av de amerikanska män som får testosteronbehandlingen oralt. Läkaren kan förskriva piller eller tabletter (exempelvis Andriol, Proviron och fluoxymesteron), eller så kan patienten fästa ett limband (Striant) mot tandköttet och låta testosteronet absorberas via slemhinnorna i munnen.
Vissa orala former av testosteron är modifierade genom en process som kallas 17-alfa-alkylering, där en alkylgrupp fästs vid molekylen. Det gör att hormonet inte bryts ned lika snabbt av levern och att effekten varar längre i kroppen, vilket kräver mer sällsynta doser. Nackdelen är att denna typ av modifiering ökar preparatets levertoxicitet, alltså risken att det skadar levern.
Enligt Dr. Hellstrom kan läkare erbjuda en säker metod att tillföra testosteron genom att injicera läkemedlet i muskelvävnaden. Oljebaserade preparat (exempelvis testosteronenantat) är vanligtvis modifierade med en estergrupp som förlänger hormonets verkan och möjliggör mer sällsynta injektioner. Vissa läkemedelsföretag tillverkar även en vattenbaserad variant, testosteron suspenderat i vatten, som kräver oftare injektioner för att ge önskad effekt.
Män får vanligtvis doser mellan 50 och 400 mg, administrerade en gång varannan eller var tredje vecka. Utöver besväret med sprutningar har vissa män som använder oljebaserat injicerbart testosteron rapporterat svängningar i sexlust, humör och energinivåer.
Män kan även applicera krämer, sprayer eller plåster som innehåller testosteron direkt på huden eller pungen (exempelvis Androgel, Androderm och Testoderm). Dessa produkter tillför testosteron effektivt, men kan orsaka hudirritation eller utslag. Plåster som appliceras på pungen kan dessutom ge upphov till höga nivåer av dihydrotestosteron (DHT), vilket kan påskynda eller utlösa manligt håravfall.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online