Humant papillomvirus (HPV) sprids framför allt genom kontakt mellan hud och slemhinna, oftast i samband med sex, och räknas som den vanligaste sexuellt överförbara infektionen. Det finns över fyrtio olika typer av viruset som kan drabba huden på penis, vulva och analområdet samt slemhinnorna i slidan, på livmoderhalsen och i ändtarmen.
Den som smittas märker ofta ingenting alls, eftersom infektionen sällan ger symtom. I cirka 90 procent av fallen lyckas kroppen själv bekämpa viruset inom två år. Gör den inte det kan resultatet, beroende på virustyp, bli antingen könsvårtor eller cellförändringar som i värsta fall kan utvecklas till cancer.
Det effektivaste sättet att undvika smitta är att leva i en trogen, monogam relation med någon som haft få eller inga tidigare sexualpartners, vilket minskar risken att någon av parterna exponerats för viruset. Kondom eliminerar inte risken helt, men korrekt använda kondomer minskar chanserna att smittas av en sexualpartner avsevärt.
I dag finns vaccin som skyddar mot de farligaste virustyperna. Både Gardasil och Cervarix skyddar mot de två HPV-typer som orsakar största delen av all livmoderhalscancer och flera andra genitala cancerformer. Gardasil skyddar dessutom mot de två typer som ger upphov till könsvårtor. Vaccination rekommenderas för barn i åldern 11–12 år, och i Sverige erbjuds numera både flickor och pojkar gratis HPV-vaccination genom skolans allmänna vaccinationsprogram.
Alla kvinnor med ett aktivt sexliv, särskilt efter 30 års ålder, rekommenderas att regelbundet göra ett cellprov från livmoderhalsen samt testas för HPV och onormala celler. Då kan eventuell behandling påbörjas i god tid. I Sverige kallas kvinnor mellan 23 och 64 år regelbundet till provtagning genom regionernas screeningprogram.
Könsvårtor kan behandlas med receptbelagda krämer som Imikvimod eller Podofillox, vilka appliceras direkt på vårtorna. En läkare kan även bränna bort dem med triklorättiksyra eller använda kryoterapi, det vill säga frysbehandling. Andra alternativ är elektrokirurgi, där elektrisk ström används, samt kirurgisk borttagning eller laserbehandling.
Vid låggradiga, förstadier till cancer brukar läkaren avvakta, eftersom förändringarna ofta läker av sig själva. Patienten följs då noggrant med regelbundna kontroller.
Höggradiga cellförändringar tas däremot oftast bort, antingen kirurgiskt, med laser, kryoterapi eller med elektrokirurgi.
Har förändringarna blivit elakartade (maligna) avlägsnas tumören kirurgiskt, varefter patienten behandlas med strålning och/eller kemoterapi.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online