Sepsis, tidigare ofta kallad septikemi eller blodförgiftning, är ett potentiellt livshotande tillstånd som uppstår när kroppens svar på en infektion börjar skada kroppens egna vävnader. När de infektbekämpande processerna vänds mot kroppen själv fungerar organen dåligt och onormalt, och sepsis kan i värsta fall utvecklas till septisk chock.
Patofysiologin vid sepsis är komplex och kännetecknas av en dysreglerad systemisk inflammatorisk reaktion på infektion, vilket leder till vävnadsskador, organdysfunktion och i slutändan potentiellt döden. Här är en översikt över de viktigaste stegen i sjukdomsförloppet:
Sepsis inleds vanligtvis med en primär infektion på en specifik plats i kroppen, exempelvis lunginflammation, urinvägsinfektion, hudinfektion eller bukinfektion.
Infektionen kan orsakas av olika mikroorganismer, inklusive bakterier, svampar eller virus.
Patogenen tränger in i värdens vävnader och initierar den inflammatoriska reaktionen.
Som svar på infektionen aktiverar kroppen en inflammatorisk reaktion för att eliminera patogenen och hindra dess spridning.
Immunsystemet aktiverar vita blodkroppar, vilka frisätter inflammatoriska mediatorer som cytokiner (till exempel interleukin-1, interleukin-6 och tumörnekrosfaktor-alfa) samt kemokiner.
Dessa ämnen orsakar kärlvidgning, ökad kärlpermeabilitet och rekrytering av immunceller till infektionsområdet.
I svåra fall blir den inflammatoriska reaktionen systemisk, vilket leder till sepsis.
Den överdrivna frisättningen av inflammatoriska mediatorer i blodbanan ger upphov till ett dysreglerat systemiskt inflammatoriskt responssyndrom (SIRS).
De inflammatoriska mediatorerna skadar endotelcellerna som klär blodkärlens insida, vilket leder till mikrovaskulär dysfunktion.
Detta resulterar i ökad kapillär permeabilitet, vätskeläckage och vävnadsödem.
Läckaget av vätska och proteiner från blodkärlen till vävnaderna orsakar lågt blodtryck, minskad vävnadsperfusion och nedsatt syretillförsel till organen.
Nedsatt vävnadsperfusion och syretillförsel leder till organdysfunktion.
Vitala organ som lungorna, njurarna, levern, hjärtat och hjärnan kan drabbas.
Organdysfunktion yttrar sig i symtom som takypné (ökad andningsfrekvens), oliguri (minskad urinproduktion), förvirring och påverkat medvetande.
Lågt blodtryck är ett vanligt inslag vid sepsis beroende på kärlvidgning, minskat systemiskt vaskulärt motstånd och nedsatt hjärtfunktion.
Om det medelarteriella trycket sjunker under 65 mmHg trots adekvat vätskebehandling klassificeras tillståndet som septisk chock.
Sepsis kan också utlösa disseminerad intravaskulär koagulation (DIC), ett tillstånd som kännetecknas av utbredd aktivering av koagulationskaskaden.
DIC leder till bildning av små blodproppar i hela kroppen, vilka kan blockera blodflödet, skada vävnader och orsaka blödningskomplikationer.
Långvarig sepsis kan resultera i immunosuppression, vilket försämrar kroppens förmåga att effektivt bekämpa infektionen.
Den dysreglerade inflammatoriska reaktionen kan hämma immun cellfunktion och försvåra elimineringen av patogener.
Om sepsis inte snabbt upptäcks och behandlas kan den leda till progressivt multiorgandysfunktionssyndrom (MODS).
MODS innebär att flera organsystem samtidigt svikter och är förenat med hög mortalitet.
Eftersom sepsis kan förvärras snabbt är tidig igenkänning av symtom och omedelbar medicinsk behandling avgörande för prognosen. Ju tidigare behandling med antibiotika, vätskor och stödjande intensivvård påbörjas, desto bättre är chanserna till återhämtning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online