Pemfigus vulgaris (PV) är en ovanlig men potentiellt livshotande sjukdom som kännetecknas av stora, smärtsamma blåsor på huden och på slemhinnor, exempelvis i munnen. Huden försvagas och lossnar lätt från kroppen, vilket utsätter patienten för allvarlig infektionsrisk. De behandlingar som finns tillgängliga idag syftar till att kontrollera symtomen snarare än att bota sjukdomen, men sedan mitten av 2000-talet har peptidbaserade behandlingar utvecklats som riktar sig mot den underliggande autoimmuna reaktion som orsakar PV.
De peptidbaserade behandlingar som utvecklas bygger på en fördjupad förståelse av sjukdomens mekanismer. Det är idag känt att PV är en autoimmun sjukdom där kroppen bildar antikroppar som angriper sitt eget desmoglein-3, ett protein som hjälper till att hålla ihop hudcellerna. Antikropparna riktar sig specifikt mot den del av proteinet där det interagerar med samma protein på närliggande celler, vilket gör att huden faller sönder och utlöser lokal inflammation. Detta har beskrivits i Journal of Immunology (2008) och Journal of Translational Medicine (2006).
Ett nytt angreppssätt vid behandling av PV är peptidimmunterapi. Vid denna metod får patienten en peptid, det vill säga en kort aminosyrasekvens, som är identisk med den del av desmoglein-3-proteinet som PV-antikropparna interagerar med. Idén bakom behandlingen är att exponering av immunsystemet för ökade nivåer av proteinsekvensen ska skapa tolerans mot den. Eftersom resonemanget liknar det bakom vaccination kallas denna typ av behandling ibland för ”peptidvaccin”.
Företaget Peptimmune har utvecklat en sådan peptid med beteckningen PI-0824. År 2005 avslutade företaget fas I-kliniska studier av PI-0824, vilka visade att preparatet var säkert men gav inga tecken på minskad autoimmun respons. I studien fick 15 patienter vardera två intravenösa doser av läkemedlet. Nya studier för att undersöka terapins effekt vid högre doser planerades enligt företagets webbplats, men ingen information hade publicerats i juli 2010.
År 2006 publicerade Giovanni Angelini och kollegor en studie i Journal of Translational Medicine som beskrev det första kliniska testet av en ny peptidimmunterapi mot PV, DSG3-49-60. Forskarna testade en lokal (topikal) formulering av peptiden på en enda patient med svårbehandlad PV. Efter en veckas behandling uppvisade den peptidbehandlade blåsan mindre rodnad och tydligare läkning jämfört med den konventionellt behandlade blåsan. Intressant nog förbättrades patienten kliniskt över lag, och förbättringen bestod långt efter behandlingens slut. Eftersom endast en patient inkluderades går det dock inte att avgöra om peptidbehandlingen verkligen bidrog till förbättringen.
I juli 2010 hade inga ytterligare kliniska studier publicerats i den medicinska litteraturen sedan studien från 2006. Översiktsartiklar i Drugs & Aging (2009) och American Journal of Clinical Dermatology (2008) visar dock att potentialen hos peptidimmunterapi mot PV klart intresserar forskarsamhället. Båda översikterna anger att ytterligare studier krävs för att fastställa denna behandlings effekt vid PV, liksom dess fördelar jämfört med andra nya behandlingsmetoder.
Om effekt kan påvisas återstår fortfarande hindret höga tillverkningskostnader. Dessutom, som Kurzan och Brenner diskuterar i tidskriften Autoimmunity (2006), råder det fortfarande debatt inom forskarsamhället om antikroppar mot andra proteiner än desmoglein-3 också kan vara inblandade i sjukdomen. En anti-desmoglein-3-peptid skulle i så fall inte påverka den delen av den autoimmuna reaktionen. Att dock inga betydande biverkningar observerades i någon av studierna är uppmuntrande i sig, eftersom användning av antigena peptider tidigare visats kunna utlösa kraftfulla allergiska reaktioner, enligt Journal of Translational Medicine (2004). Utforskandet av peptidimmunterapi framstår därmed som ett viktigt steg mot förbättrad behandling av PV.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online