Vid organtransplantation känner mottagarens immunsystem igen donatorns humana leukocytenantigener (HLA) som främmande. När förbildade eller nyligen utvecklade anti-HLA-antikroppar binder till dessa antigen på transplantatets endotel, utlöser de en kaskad av skada känd som antikroppsmedierad avstötning (AMR).
Former av antikroppsmedierad avstötning
- Hyperakut avstötning: Inträffar inom minuter till timmar hos mottagare med förbefintliga högtitrerade donatorspecifika antikroppar (DSA). Komplementaktivering är massiv och omedelbar, vilket orsakar utbredd trombos, nekros och transplantatförlust. Den förhindras i stor utsträckning genom pretransplantationskorsmatchning.
- Akut AMR: Utvecklas dagar till veckor post-transplantation, ofta utlöst av de novo DSA. Kännetecken inkluderar endotelaktivering, mikrovaskulär inflammation (glomerulit, peritubulär kapillärit i njurar), och C4d-deponering.
- Kronisk AMR: En glödande process över månader till år. Persistenta DSA driver transplantatglomerulopati, artär intimal fibros och interstitiell fibros/tubulär atrofi, vilket leder till gradvis transplantatdysfunktion och förlust.
Minska antikroppsrisk
Strategier för att minimera AMR sträcker sig över transplantationslinjen:
- HLA-matching: Bättre matchning minskar den antigena disparitet som driver antikroppsbildning.
- Induktions- och underhållsimmunsuppression: Medel som anti-tymocytglobulin, basiliximab, kalcineurinhämmare, antimetaboliter och mTOR-hämmare undertrycker T-cellehjälp för B-cellantikroppsproduktion.
- Desensibiliseringsprotokoll: För sensibiliserade mottagare, plasmaferez, IVIG, rituximab, eller proteasomhämmare (bortezomib) sänker DSA-titrering pre-transplantation.
- Post-transplantations DSA-övervakning: Regelbundna ensamma antigentest (single-antigen bead assays) upptäcker de novo DSA tidigt, vilket möjliggör förebyggande intervention innan transplantatskada blir irreversibel.
Förståelse och hantering av alloreaktivitetens humoral arm är avgörande för långsiktigt transplantatöverlevnad.
