Mycoplasma genitalium (MG) är en liten bakterie som lever i könsorganen hos människan och som sprids via oskyddat sex. Infektioner med MG är mycket vanliga, men de är ofta symtomlösa, vilket innebär att de inte nödvändigtvis ger några tydliga tecken. MG har kopplats samman med flera olika tillstånd hos både män och kvinnor, bland annat bäckeninflammation och urinrörsinflammation, men forskarna är fortfarande inte helt säkra på exakt vilken roll bakterien spelar vid sjukdom.
Tyvärr är MG svårt att odla i laboratorium, vilket har gjort det svårare för forskare att studera bakterien. Den upptäcktes först 1980, och man vet inte exakt hur stor andel av befolkningen som bär på den, eftersom det aldrig genomförts några omfattande screeningprogram. I de flesta fall förekommer inga symtom, och det är fortfarande oklart huruvida en MG-infektion kan ge långsiktiga konsekvenser eller komplikationer. MG har dock kopplats till flera sjukdomar, bland annat bäckeninflammation (PID), endometrit (inflammation i livmoderns slemhinna) och cervicit (inflammation i livmoderhalsen) hos kvinnor, samt urinrörsinflammation (uretrit) hos män.
Klåda i slidan, svidande känsla vid urinering och smärta i samband med samlag är symtom hos kvinnor som kan tyda på en MG-infektion. Hos mannen ger urinrörsinflammation symtom i form av smärta vid urinering, klåda och ett gulaktigt flytningliknande sekret – ett tillstånd som i vissa studier har kopplats till MG. Läkarna har ännu inte identifierat några specifika symtom som gör det möjligt att skilja på bäckeninflammation eller uretrit orsakad av MG och samma tillstånd orsakade av andra smittämnen.
Laboratorier testar normalt för MG med en teknik som kallas PCR, där man framställer kopior av en specifik DNA-sekvens från ett prov. Tillstånd som uretrit kan ibland bero på samtidiga infektioner med flera olika bakterier, vilket försvårar arbetet med att identifiera den skyldige och välja rätt behandling. Eftersom symtomen vid MG-infektion inte skiljer sig markant från symtomen vid andra vanliga sexuellt överförbara infektioner – och eftersom MG ofta är helt symtomlöst – kan infektionen lätt förbli oupptäckt. I Sverige erbjuds provtagning bland annat inom primärvården och på mottagningar för sexualhälsa vid misstanke om infektion.
Eftersom MG är svårt att isolera från prover arbetar forskarna fortfarande med att fastställa vilken behandling som är mest effektiv – samt om och när en MG-infektion över huvud taget behöver behandlas. Symtomlösa infektioner kanske inte kräver någon åtgärd alls, men det är möjligt att även asymptomatiska infektioner kan ge långsiktiga och ännu okända följder. Normalt behandlas MG med antibiotika som antingen dödar bakterierna eller hindrar dem från att växa.
Enligt en studie från 2009 i tidskriften Antimicrobial Agents and Chemotherapy var azitromycin, klaritromycin, sitafloxacin och moxifloxacin de mest effektiva antibiotika mot MG in vitro (alltså i provrör eller laboratoriemiljö). En annan studie, publicerad i tidskriften Emerging Infectious Diseases 2006, visade dock att azitromycin misslyckades med att bota en betydande andel av fallen, vilket kan göra moxifloxacin eller andra antibiotika till ett bättre val. Dokicyklin och levofloxacin är ytterligare antibiotika som ofta förskrivs mot tillstånd som ibland orsakas av MG. Som alltid gäller: om du har frågor om ditt tillstånd eller om vilken behandling som passar dig bäst, kontakta din läkare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online