Enterobacter aerogenes, tidigare känd som Aerobacter aerogenes, tillhör familjen Enterobacteriaceae – samma bakteriefamilj som bland annat E. coli, salmonella, shigella och klebsiella. Bakterien orsakar framför allt vårdrelaterade (nosokomiella) infektioner och sprids lätt mellan försvagade patienter inom sjukvården.
Enterobacter aerogenes är en gramnegativ bakterie, vilket innebär att den färgas rosa vid gramfärgning. Den är liten och stavformad och bildar släta, runda, vita kolonier vid odling. Bakterien är ibland, men inte alltid, rörlig (motil). Enterobacter aerogenes finns allmänt i miljön och förekommer naturligt i jord, sötvatten, grönsaker samt i tarmfloran hos människor och djur.
Enterobacter aerogenes kan ge upphov till infektioner på många ställen i kroppen. Den är en vanlig orsak till infektioner i de nedre luftvägarna, däribland lunginflammation (pneumoni). Bakterien kan även orsaka urinvägsinfektioner samt infektioner i huden och underliggande vävnader, som då kan yttra sig som cellulit, fasciit, abscesser eller postoperativa sårinfektioner.
Om bakterien tar sig ut i blodet (bakteremi) kan det leda till sepsis, ett livshotande tillstånd. I sällsynta fall sprids bakterien till cerebrospinalvätskan och orsakar hjärnhinneinflammation (meningit). Den totala dödligheten vid infektion med Enterobacter aerogenes är relativt låg – cirka 10,2 procent – men risken att dö ökar markant hos patienter med underliggande sjukdomar.
Enterobacter aerogenes är en opportunistisk patogen, vilket betyder att den främst angriper personer med nedsatt immunförsvar eller andra medicinska tillstånd som underlättar bakteriens tillväxt och spridning. Infektionen är ofta vårdförvärvad och drabbar särskilt patienter på intensivvårdsavdelning eller patienter som är kopplade till mekanisk ventilator.
Andra riskfaktorer omfattar:
Bakterien ingår dessutom ofta i polymikrobiella infektioner, där flera olika bakteriearter samtidigt koloniserar samma infektionsställe.
Antimikrobiell behandling är indicerad vid nästan alla infektioner orsakade av Enterobacter aerogenes. Flera antibiotikagrupper kan vara effektiva, exempelvis betalaktamer, fluorokinoloner, aminoglykosider samt trimetoprim–sulfametoxazol (TMP-SMZ).
Eftersom många stammar är resistenta mot ett eller flera av dessa läkemedel måste bakterien alltid typbestämmas och testas för antibiotikakänslighet innan behandlingen påbörjas. Behandlingen anpassas sedan efter resultatet av resistensbestämningen.
Resistens mot betalaktamer är vanligt förekommande. Bakterier som exponeras för dessa antibiotika kan induceras att producera betalaktamas – ett enzym som bryter ner betalaktamantibiotika och därigenom gör dem verkningslösa.
Enterobacter aerogenes har också en förmåga att utveckla resistens mot cefalosporiner av första, andra och tredje generationen under pågående behandling. Detta gör att behandlingsresultat kan försämras i takt med att terapin fortskrider, vilket ytterligare understryker vikten av regelbundna resistensanalyser under behandlingstiden.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online