Vård av patienter med denguefeber är i grunden icke-specifik och stödjande, med smärtlindring samt tillförsel av vätska peroralt eller intravenöst som hörnstenar i behandlingen. Eftersom sjukdomen kan utvecklas till livshotande komplikationer krävs noggrann medicinsk övervakning av varningssignaler – särskilt den ökade kärlpermeabilitet som kännetecknar denguehemorragisk feber (DHF) och det cirkulatoriska sviktsläge som definierar denguechocksyndrom (DSS).
Denguefeber orsakas av ett flavivirus med fyra distinkta serotyper (DEN-1, DEN-2, DEN-3 och DEN-4). Viruset sprids mellan människor främst av myggan Aedes aegypti, men i Amerika spelar även Aedes albopictus, den asiatiska tigermygga, en viss roll för smittspridningen. Sjukdomen är endemisk i stora delar av Afrika, Sydostasien och flera andra tropiska regioner världen över.
Globalt drabbas 50–100 miljoner människor av denguefeber varje år, och flera hundratusen patienter utvecklar den allvarligare formen denguehemorragisk feber (DHF). Av patienter med denna svårare manifestation avlider cirka 5 procent.
Dengueviruset ger upphov till en akut ökning av kärlens permeabilitet med efterföljande plasmaläckage. Genom att stötta patienten genom denna kärlkris med korrekt vätskehantering kan sjukdomen normalt vändas till det bättre.
Denguefeber uppvisar säsongsvariation, med epidemier under regnperioder när förhållandena gynnar myggornas reproduktion. I endemiska områden bör dengue därför vara det första misstankarna vid patienter med influensaliknande symtom under regnsäsongen.
Inkubationstiden är tre till fjorton dagar, varefter patienten insjuknar med feber upp till 40–41 °C, muskelvärk, smärta bakom ögonen, huvudvärk, aptitlöshet, illamående, kräkningar samt petekialt eller makulopapulärt utslag. Spädbarn kan uppvisa en ospecificerad febersjukdom utan tydliga särdrag. Den akuta fasen varar vanligen tre till sju dagar och präglas ofta av ett så kallat sadelformat feberförlopp, där temperaturen kortvarigt sjunker innan den återkommer. De svåra formerna av sjukdomen debuterar oftast tre till sex dagar efter insjuknandet.
Den differentiella diagnosen omfattar bland annat andra virala blödarfebrar, malaria, mässling, meningokocksepsis, leptospiros, bakteriell sepsis, tyfoidfeber, rickettsiainfektioner, röda hund och influensa. Utredningen inkluderar blodtrycksmätning, bedömning av vätskestatus, tourniquettest, leverprover, albuminvärde, index för pleuraexsudat, blodstatus samt urinanalys. Cirka 30 procent av patienterna uppvisar blödningssymtom, framför allt i form av hudmanifestationer som petekier, ekymoser och purpura. Vid svåra fall kan även näsblod, tandköttsblödningar, tarmblödningar eller kraftiga, menstruationsliknande blödningar förekomma. Urinanalys kan dessutom visa mikrohematuri.
En säker bekräftelse av denguevirusinfektion med hjälp av odling eller serologi ger inte svar i tid för kliniska beslut. Diagnosen ställs därför i praktiken utifrån empiriska kliniska fynd.
Behandlingen av både denguefeber och de svårare formerna denguehemorragisk feber och denguechock är icke-specifik och stödjande, och består av smärtlindring samt tillförsel av vätska peroralt eller intravenöst.
Välhydrerade patienter utan tecken på ökad kärlpermeabilitet kan tillfriskna i hemmet, med instruktioner om återkontakt om blödningssymtom skulle uppträda. Patienter med tecken på blödning eller vätskebrist kräver däremot klinisk observation eller sjukhusvård. För att förhindra ytterligare smittspridning bör patientens säng förses med myggnät.
Det är viktigt att undvika aspirin och NSAID-preparat vid smärtlindring, eftersom dessa förvärrar blödningskomplikationerna. Paracetamol är det rekommenderade alternativet.
Övervakning av vätskebalansen utgör kärnan i omvårdnaden vid denguefeber. Erbjud patienten dryck regelbundet, sätt in intravenös vätska vid tidiga tecken på dehydrering och kontrollera urinproduktionen. Vårdpersonalen ska även övervaka blodtrycket och uppmärksamma tecken på cirkulatorisk dekompensation, exempelvis svag och snabb puls, hypotension samt kall och klam hud. Världshälsoorganisationens utbildningsmaterial för dengue innehåller en formel för beräkning av rehydreringsvolym, som motsvarar dubbelt så mycket som det normala underhållsbehovet: 2 × (1 500 ml + (20 × (vikten i kg – 20))) för patienter över 40 kg.
Korrekt omvårdnad innebär även upprepad provtagning. Seriella hematokritmätningar fram till en till två dagar efter att febern avtagit möjliggör upptäckt av hemokoncentration. Ett blodprov från akutfasen (dag 0–5), taget vid ankomst, används för virusisolering i myggcellodling, medan konvalescentprover används för serotypning med ELISA. Vid dödsfall samlas vävnadsprover från lymknutor, lungor, lever, njurar och mjälte in för immunhistokemiska studier.
För utskrivning krävs två dygn utan feber, återvunnen aptit, normaliserad hematokrit och trombocytnivå över 50 000/mm³. Patienter som återhämtar sig från chock ska hållas i observation i minst tre dygn efter att den cirkulatoriska krisen lösts. Patienter med andningsbesvär till följd av pleuraexsudat kan behöva längre vårdtid.
Omvårdnaden omfattar även övervakning av förändrat medvetandetillstånd, förvirring och andra neurologiska symtom. Håll utkik efter slöhet, krampanfall, nackstyvhet och pareser. Neurologiskt engagemang samt intensiv, ihållande buksmärta med kräkningar indikerar ofta övergång till den allvarligare denguehemorragiska febern (DHF). Att febern plötsligt avtar och övergår i hypotermi samtidigt som patienten blir rastlös och mentalt påverkad föregår ofta debut av denguechocksyndrom (DSS).
En genomgången dengueinfektion ger inte korsimmunitet mot övriga serotyper av viruset. Samtidig infektion med flera stammar i endemiska områden kan bidra till ökad virulens. En tidigare denguefeber eller infektion med flera stammar innebär därmed en förhöjd risk att utveckla denguehemorragisk feber (DHF).
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online