Denguefeber drabbar mellan 50 och 100 miljoner människor världen över varje år. Den myggöverförda sjukdomen orsakar säsongsbetonade epidemiutbrott som sammanfaller med regnperioderna i de tropiska delarna av Afrika, Asien och Amerika där sjukdomen är endemisk. Länge saknades effektiva vaccin mot sjukdomen, och även idag är behandlingen i huvudsak begränsad till vätskebehandling och stödjande vård. Därför är tidig igenkänning av symtomen avgörande.
En infektion med denguevirus är övervägande asymtomatisk eller ger endast en ospecifik feber. Ungefär 10 till 15 procent av de smittade utvecklar dock allvarligare sjukdom, inklusive denguefeber (DF), denguehemorragisk feber (DHF) eller denguechocksyndrom (DSS). Så många som fem procent av DHF-fallen är dödliga, vilket gör sjukdomen till ett betydande folkhälsoproblem i endemiska regioner.
Patienter uppvisar typiskt influensaliknande muskelvärk, makulopapulärt eller petekialt utslag, plötslig feberdebut, smärta bakom ögonen, illamående och kräkningar, samt i vissa fall tecken på blödning eller ökad kärlpermeabilitet.
Sjukdomen är ofta lindrigare hos spädbarn, eftersom maternella antikroppar kan ge ett övergående skydd. Samtidigt orsakar denguefeber generellt högre sjuklighet och dödlighet hos barn under 15 år.
Febern kan ha ett karakteristiskt så kallat sadelformat förlopp under den akuta fasen (fem dagar eller kortare tid efter debut): febern avtar efter den plötsliga starten för att sedan återkomma efter några dagar.
Överväg alltid denguefeber som orsak till dessa symtom i endemiska områden under regnperioder och perioder med hög myggaktivitet. På grund av inkubationstiden på 3 till 14 dagar bör dengueinfektion misstänkas hos resenärer om feber debuterar inom två veckor efter vistelse i ett endemiskt område.
Denguevirus har en inkubationstid på 3 till 14 dagar, följt av en akut fas som varar cirka fem dagar med feber, utslag och risk för utveckling av svårare sjukdomsformer. Konvalescensen kan pågå i upp till tre veckor från debut och åtföljs ofta av trötthet och nedstämdhet hos vuxna.
Den diagnostiska utredningen kräver två eller fler blodprover. Det första provet tas vid vårdkontakten (under den akuta fasen) och ett andra prov under konvalescensen, det vill säga 6 till 21 dagar efter debut.
Akutfasprover används för att analysera blodstatus, albuminvärden, leverfunktion samt för virusisolering och serologi. Konvalescentprover skickas för serologisk analys med ELISA-metoden.
Vården av misstänkt denguehemorragisk feber baseras i praktiken på kliniska fynd, eftersom läkare sällan hinner få laboratoriebekräftad diagnos via virusisolering eller serologi under den akuta fasen.
Differentialdiagnostiken omfattar bland annat influenza, malaria, mässling, röda hund, leptospiros, meningokockemi, tyfoidfeber, bakteriell sepsis och andra virala hemorragiska febrar.
Blodtrycket kan vara förhöjt vid undersökning på grund av vätskebrist och nedsatt kärlfunktion.
Tecken på blödning inkluderar petekier (hudblödningar) och blödning från olika kroppsöppningar, exempelvis näsa, mun, underliv och öron. Enligt amerikanska CDC kan ett tourniquettest utföras genom att blåsa upp blodtrycksmanschetten till ett tryck mitt emellan det systoliska och diastoliska trycket i fem minuter. Tjugo eller fler petekier per kvadrattum indikerar ett positivt resultat.
Patienter kan också uppvisa lätt till måttligt förhöjda levervärden, främst aspartataminotransferas (ASAT/AST), alaninaminotransferas (ALAT/ALT) och gamma-glutamyltransferas (GT). Även bilirubin och alkalisk fosfatas kan visa förhöjda nivåer.
Denguefeberpatienter som uppvisar neurologiska symtom, såsom kramper, förvirring eller nedsatt medvetandegrad, löper förhöjd risk att senare utveckla denguehemorragisk feber (DHF).
Håll noggrant utkik efter tecken på förestående cirkulationssvikt och chock hos patienter med DHF. Farosignaler inkluderar intensiv, ihållande buksmärta, upprepade kräkningar, snabb övergång från feber till hypotermi samt förändrad mental status. Vid dessa tecken krävs omedelbar intensiv vård.
Vid misstänkt dödsfall i denguefeber bör man begära att färska vävnadsprover tas från hjärta, lever, njurar, lungor, tarmar, mjälte, lymfkörtlar, hjärna och hud (från ett område med petekier). Proverna används för virusisolering och immunhistokemi. Observera att prover som fixerats i formalin inte är lämpliga för virusisolering.
De fyra flavivirusstammar som orsakar denguefeber – DEN-1, DEN-2, DEN-3 och DEN-4 – ger inte korsimmunitet. En genomgången dengueinfektion skyddar alltså inte mot nya sjukdomstillfälle, och samtidig infektion med flera stammar är fullt möjligt i endemiska områden. Dessutom kan infektion eller samtidig infektion med hepatit B eller hepatit C ge liknande avvikelser i leverfunktionsproven, vilket ytterligare komplicerar diagnostiken.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online