Förmågan att smälta laktos, sockret i mjölk, minskar oftast efter spädbarnsåren. Det beror på att kroppen då producerar mindre av enzymet laktas, som behövs för att bryta ner laktosen. De flesta som är laktosintoleranta har alltså en låg laktasaktivitet.
De gener som påverkar laktasaktiviteten ärvs från föräldrarna, och därför varierar förekomsten av laktosintolerans kraftigt mellan olika etniska grupper. Uppskattningsvis har 75–90 procent av personer med asiatiskt ursprung någon grad av laktosintolerans, medan intoleransen är betydligt ovanligare bland exempelvis nordeuropeer.
Faktiskt har en majoritet av världens vuxna befolkning nedsatt förmåga att smälta laktos. Det primära laktasbehovet är egentligen högst under spädbarnstiden, när mjölk utgör huvudnäringen.
Laktosintolerans kan även uppstå av andra skäl än genetik. Vissa sjukdomar och skador på tunntarmen, till exempel inflammatorisk tarmsjukdom, celiaki eller infektioner, kan minska produktionen av laktas. Detta kallas sekundär laktosintolerans och kan ibland bli bättre om den underliggande orsaken behandlas.
Vanliga symtom vid laktosintolerans är uppblåsthet, buksmärta, gaser och diarré efter intag av mjölkprodukter. Symtomen brukar variera beroende på hur mycket laktos man tål.
Det enda säkra sättet att veta om du är laktosintolerant är att göra ett så kallat vätetest (väteandningstest). Vid testet andas patienten in i en apparat efter att ha druckit en laktoslösning, och mängden väte i utandningsluften mäts. Höga vätvärden tyder på att laktosen inte brutits ner ordentligt i tarmen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online