Kroniskt trötthetssyndrom (CFS) – ibland även kallat kroniskt trötthets- och immunförsvarsdysfunktionssyndrom – har fått sitt namn efter sitt mest uppenbara symtom: en djup utmattning som vila inte lindrar. Sjukdomen framstår ofta som gåtfull. Ingen säker orsak har identifierats, och även om besvären ibland lägger sig av sig själva finns ingen botande behandling. Vården fokuserar därför på symtomlindring, och hur serotonin omsätts i kroppen är en av de faktorer som då beaktas.
Testa först patientens serotoninnivå. Ligger den under normalnivåerna kan CFS-patienten behandlas med en av två läkemedelsgrupper som höjer serotoninet: selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) eller selektiva serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare (SNRI). Båda grupperna verkar genom att hämma hjärnans förmåga att återuppta serotonin, vilket gör att mer av signalsubstansen finns kvar mellan nervcellerna.
Ta reda på om patienten har svårt att sova. Vissa SSRI-preparat, exempelvis nefazodon (tidigare säljt som Serzone), kan hjälpa patienten att sova bättre. Observera dock att nefazodon dragits tillbaka från marknaden i flera länder, däribland Sverige, på grund av risker för allvarliga leverskador. Andra SSRI, som sertralin (Zoloft), kan i stället störa sömnmönstret.
Fråga patienten om smärtnivån. Vissa SSRI- och SNRI-preparat, bland annat SNRI-läkemedlet venlafaxin (Effexor), kan höja smärttröskeln och bidra till bättre smärtkontroll – något som ofta är värdefullt, eftersom muskel- och ledvärk är vanligt förekommande vid CFS.
Diskutera patientens energinivå. Även om sertralin kan störa sömnen kan det samtidigt öka energin under dagen, liksom andra SSRI såsom fluoxetin (Prozac). För patienter som främst plågas av trötthet och koncentrationssvårigheter kan detta vara avgörande vid valet av preparat.
Fundera över vilka problem som besvärar patienten mest och välj ett SSRI- eller SNRI-preparat utifrån den bedömningen. Börja med en mycket låg dos – en halv till en tredjedel av den dos som normalt används vid depression. Fortsätt i minst sex veckor innan du bedömer om läkemedlet har effekt. Tål patienten inte biverkningarna ska ett annat preparat prövas.
Öka dosen endast om läkemedlet har haft effekt men blivit mindre verksamt med tiden. Höj dosen gradvis och följ noggrant upp både effekt och eventuella biverkningar.
Kom ihåg att all läkemedelsbehandling vid kroniskt trötthetssyndrom alltid ska ske i samråd med ansvarig läkare, eftersom både dosering och preparatval behöver anpassas individuellt efter varje patients behov och tolerans.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online