Den exakta orsaken till varför lupusantikoagulans utvecklas är inte helt klarlagd, men forskarna har identifierat flera faktorer som tros bidra till dess uppkomst. Här går vi igenom de vanligaste orsakerna och riskfaktorerna.
Hos personer med lupusantikoagulans börjar immunsystemet felaktigt producera antikroppar som riktar sig mot kroppens egna ämnen, såsom fosfolipider och proteiner som ingår i koagulationskaskaden – de proteiner som styr blodets förmåga att levra sig. Dessa antikroppar kallas antifosfolipidantikroppar och är ett kännetecken för antifosfolipidsyndromet.
Genetiska variationer i vissa gener kopplade till immunsystemet och blodkoagulationen har associerats med en ökad risk att utveckla lupusantikoagulans. Den gen som oftast nämns i detta sammanhang är HLA-DR4-genen. Även om arv spelar roll, innebär en genetisk benägenhet inte att man med säkerhet kommer att utveckla tillståndet.
Lupusantikoagulans förekommer ofta i samband med andra autoimmuna sjukdomar, framför allt systemisk lupus erythematosus (SLE). Det kan också uppträda i samband med:
Personer som själva har haft blodproppar (trombos) eller har en familjehistoria av blodproppar löper större risk att utveckla lupusantikoagulans. Detta gör att läkare ofta testar för antikroppen hos patienter med oförklarade tromboser, särskilt i unga åldrar eller på ovanliga ställen i kroppen.
Det är viktigt att komma ihåg att närvaron av lupusantikoagulans inte nödvändigtvis leder till problem med blodproppar. Vissa personer förblir helt symtomfria och upptäcker aldrig att de bär på antikroppen, medan andra kan drabbas av återkommande tromboser eller andra komplikationer kopplade till den underliggande sjukdomen eller associerade autoimmuna tillstånd. Regelbunden uppföljning hos läkare rekommenderas därför för dem som fått diagnosen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online