Paraesofagealt bråck är en medicinsk diagnos som innebär att en del av magsäcken har trängt upp genom ett hål i mellangärdet och hamnat i brösthålan bredvid matstrupen (esofagus). Det är en underform av hiatusbråck, alltså bråck i mellangärdets öppning där matstrupen passerar ner till magsäcken.
Medan små hiatusbråck ofta bara ger besvär som halsbränna kan större paraesofageala bråck ge mer uttalade symtom och i vissa fall kräva kirurgisk behandling, eftersom det finns risk att magsäcken vrider sig eller att blodtillförseln kläms.
En omvårdnadsdiagnos är inte samma sak som en medicinsk diagnos. Begreppet syftar på det standardiserade omvårdnadsspråk som tagits fram av NANDA International och som gör det möjligt för sjuksköterskor att identifiera patienters problem på ett enhetligt sätt, oavsett var i vården de arbetar. Legitimerade sjuksköterskor ställer alltså aldrig medicinska diagnoser, men de ställer omvårdnadsdiagnoser som ligger till grund för omvårdnadsinsatserna. I Sverige bygger dokumentationen ofta på VIPS-modellen, som i sin tur utgår från omvårdnadsprocessen.
En patient med paraesofagealt bråck kan ha besvär som bröstsmärta, matsmältningsbesvär, sväljsvårigheter samt illamående och kräkningar. Sjuksköterskan bedömer vilka symtom patienten har och väljer ut lämpliga omvårdnadsdiagnoser utifrån dem.
Det kan handla om symtomspecifika diagnoser, exempelvis kronisk smärta eller illamående, men också om diagnoser som speglar symtomens konsekvenser. En patient som begränsar sitt ätande för att lindra smärta och illamående kan exempelvis få diagnosen näringsbalans: mindre än kroppens behov.
Omvårdnadsprocessen är ett universellt ramverk som säkerställer en konsekvent omvårdnad över tid. Arbetet börjar med en bedömning av patientens situation. Utifrån bedömningen identifieras omvårdnadsdiagnoser, varefter sjuksköterskan planerar, genomför och utvärderar vården.
Har diagnosen kronisk smärta fastställts planerar och genomför sjuksköterskan åtgärder för att minska smärtan. Ett konkret exempel är patientundervisning om sura livsmedel som kan förvärra bröstsmärtan, till exempel citrusfrukter, tomater, kryddstark mat, kaffe och alkohol.
När en sjuksköterska går hem och en kollega tar över ansvaret för patienten kan den nya sjuksköterskan läsa omvårdnadsdiagnoserna och direkt förstå att undervisningen om kostval ska fortsätta. Hen kan fråga patienten hur planen med minskat intag av sura livsmedel fungerar i praktiken och föreslå ytterligare åtgärder, till exempel att begränsa koffeinet.
Tar man dessutom hänsyn till diagnosen näringsbalans: mindre än kroppens behov kan sjuksköterskan beräkna patientens dagliga födointag och se om de koständringar som gjorts faktiskt ger effekt.
Även om många patienter med paraesofagealt bråck har liknande symtom finns det de som bara upplever ett eller två besvär. Genom att arbeta med omvårdnadsdiagnoser får alla sjuksköterskor som möter patienten en tydlig och samstämmig bild av vilka problem som behöver åtgärdas. Alla arbetar mot samma mål, vilket gör omvårdnaden både mer effektiv och mer träffsäker.
När sjuksköterskan etablerar omvårdnadsdiagnoser för en patient med paraesofagealt bråck läggs grunden för resten av omvårdnadsprocessen. Vid slutet av arbetspasset kan hen utvärdera den vård som getts genom att avgöra om diagnoserna fortfarande gäller.
Har patienten lärt sig minska intaget av sura livsmedel och bröstsmärtan försvinner, gäller inte längre diagnosen akut smärta. På så sätt kan sjuksköterskan tydligt dokumentera den positiva effekten av sin omvårdnad – något som gynnar både patienten och hela vårdteamet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online