Ett matningsrör, ofta kallat sond, är ett alternativt sätt att ge näring och mediciner till en patient som inte kan äta eller svälja på egen hand. Att placera ett matningsrör kräver alltid ordination från en läkare.
Det finns flera typer av matningsrör, beroende på syftet med behandlingen och var i kroppen röret placeras. De vanligaste varianterna är nasogastrisk sond, PEG-sond (perkutan endoskopisk gastrostomi) och jejunostomisond (J-sond).
En nasogastrisk sond förs via näsborren, svalget och matstrupen ner till magsäcken. Denna typ används för kortvarig sondmatning, till exempel under en begränsad period av sjukdom eller återhämtning.
En PEG-sond placeras kirurgiskt genom bukväggen, strax under och till vänster om revbenen, direkt in i magsäcken. Metoden används vid långvarig eller permanent sondmatning när patienten inte kan tillgodogöra sig näring på annat sätt.
En jejunostomisond placeras kirurgiskt nedanför magsäcken och passerar förbi den, rakt in i tunntarmens övre del (jejunum). Denna typ används för permanent sondmatning när magsäcken inte kan användas, exempelvis vid vissa magoperationer eller sjukdomstillstånd.
Matningsrör gynnar bland annat patienter med cancer i munhålan eller magsäcken, patienter med svår uttorkning samt personer som löper risk att kvävas eller drabbas av aspiration, det vill säga att mat eller vätska hamnar i luftvägarna. Sondmatning kan förlänga livet och säkerställer att kroppen får den energi och näring den behöver för att kunna läka och fungera.
Sondmatning ska alltid ske efter läkares ordination och med stöd av utbildad vårdpersonal. Röret behöver skötas noggrant för att förebygga infektioner, igensättning och irritation runt insticksstället. Regelbundna kontroller hos vården säkerställer att röret fungerar som det ska och att patienten får rätt mängd näring och vätska.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online