Ett lavemang innebär att vätska förs in i tjocktarmen genom ändtarmsöppningen. Lavemang kan förskrivas vid vissa hälsotillstånd, användas som förberedelse inför medicinska undersökningar och ges ibland som hembehandling mot förstoppning. Inom vissa alternativa behandlingsformer används mycket stora lavemang, så kallade kolonbehandlingar ("colonics").
De flesta lavemang är rengörande lavemang som används för att tömma tarmen på normal avföring. Dessa kan bestå av vanligt kranvatten, en saltlösning eller tvålvatten. Rengörande lavemang hålls vanligtvis kvar i fem till tio minuter, varefter patienten får en tarmrörelse.
Retentionslavemang innehåller en mindre mängd smörjande vätska, exempelvis olja, och ska hållas kvar i 30 till 60 minuter. Dessa används typiskt för att mjuka upp hård avföring, till exempel vid svår förstoppning. Ibland ges även läkemedelslavemang för att behandla tillstånd som drabbar tjocktarmen.
Lavemang skapar i allmänhet en känsla av fullhet i tarmarna, följt snabbt av ett kraftigt behov av att få avföring. En tarmrörelse är vanligtvis oundviklig fem till tio minuter efter att lavemanget har getts. Förstoppning lindras oftast av ett rengörande lavemang, men i vissa fall stöts endast lavemangsvätskan ut – då krävs andra åtgärder.
Lavemang stimulerar peristaltiken, det vill säga de muskelkontraktioner som normalt förekommer i tarmarna. Peristaltiken flyttar maten genom matsmältningssystemet och utlöser avföringsreflexen. Vissa typer av lavemang mjukar upp avföringen genom att dra vatten från tarmarna, medan andra ger smörjning som underlättar tarmtömningen. I vissa fall kan läkemedel dessutom ges direkt till en sjuk eller infekterad tjocktarm med hjälp av lavemang.
Överdriven användning av lavemang kan orsaka biverkningar som vätskeöverbelastning och nedsatt muskeltonus i ändtarmens slutmuskel (sfinktern). Personer med hjärtsjukdom bör alltid rådfråga sin läkare innan de använder lavemang, eftersom arytmier ibland kan uppstå när lavemangsslangen förs in.
Lavemang ska aldrig användas på någon som har buksmärtor. Den ökade vätskemängden i tarmen kan nämligen leda till att blindtarmen brister, om personen råkar ha blindtarmsinflammation.
Lavemang som gavs under 1600-, 1700- och tidigt 1800-tal kallades "clysterer". De administrerades med en clysterspruta – en stor metalspruta med munstycke och kolv. De vanligaste orsakerna till att ge lavemang under denna tid var förstoppning, illamående och förberedelse inför förlossning.
De flesta lavemang gavs av apotekare och barnmorskor, även om specialiserade clystersprutor fanns tillgängliga för självbehandling. Under 1800-talet ersattes clystersprutorna gradvis av moderna lavempåsar och bulbsprutor, som fortfarande används idag.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online