Sportsbråck är egentligen bara ett mindre formellt namn för idrottspubalgi. Tillståndet orsakar smärta i ljumsken och nedre delen av buken. Det är ett problem som är notoriskt svårt att behandla – även långa perioder av total vila verkar sällan lindra symtomen. Skadan drabbar främst professionella, seriösa eller elitidrottare.
Sportsbråck har blivit ett slags samlingsnamn för smärta i ljumsken, nedre delen av buken, området kring symfysen (blygdbenet), lårens adduktormuskler (musklerna som pressar ihop låren) samt höftböjarna (musklerna som rör höfterna). Ett bråck uppstår när ett organ buktar ut genom den skyddande muskulaturen runt det. Idrottspubalgi är en skada som inte erkändes förrän på 1990-talet, och än idag råder viss oklarhet bland experter om exakt vad tillståndet innebär.
Sedan 1960-talet har idrottare klagat över dessa symtom, och flera har tvingats avsluta lovande karriärer i förtid på grund av besvären. Runt 1990 började specialister inom idrottsmedicin systematiskt definiera symtomen på idrottspubalgi. De föredrog denna term framför sportsbråck, eftersom symtomen inte alltid motsvarade dem hos ett klassiskt bråck. Faktum är att flera olika besvär samlades under paraplytermen sportsbråck. I början av 2000-talet fick läkare en betydligt bättre förståelse för tillståndet tack vare ultraljudsundersökningar och magnetresonanstomografi (MR).
Idrottspubalgi kan drabba vilken idrottare som helst, men är särskilt vanlig inom sporter som kräver snabba svängar, accelerationer och riktningsförändringar. Fotboll, basket, amerikansk fotboll och ishockey är exempel på sporter där tillståndet förekommer frekvent bland elitsatsande utövare.
Typiska symtom inkluderar smärta i ljumsken, höftområdet och övre delen av låret. Smärtan kan också stråla och ge en brännande känsla i analområdet. Hosta och nysningar förvärrar ofta besvären. Ett kännetecken för tillståndet är att symtomen inte försvinner, trots långvarig vila. Läkare använder i dag ultraljud och MR för att analysera problemet, men i vissa fall krävs explorativ (utredande) kirurgi för att kunna fastställa diagnosen säkert.
Den minst invasiva behandlingen är ett strukturerat program med fysioterapi. Tyvärr har denna icke-kirurgiska metod ofta begränsad effekt vid idrottspubalgi. Om konservativ behandling misslyckas krävs vanligtvis en operation för att korrigera problemet. Eftersom en rad olika strukturer kan ligga bakom besvären måste varje ingrepp anpassas efter det individuella fallet. Generellt sett öppnar kirurgen nedre bukområdet och återfäster den raka bukmuskeln (rectus abdominis) mot blygdbenet. Därefter bedömer kirurgen om det finns ytterligare problem i lår eller höfter som behöver åtgärdas samtidigt.
Återhämtningen bör inledas med ungefär fyra veckors vila helt utan fysisk aktivitet. Efter denna period påbörjas en gradvis rehabilitering under överinseende av tränare eller fysioterapeut, med successivt ökad belastning styrda av symtomen.
De flesta idrottare kan återvända till sin sport inom åtta till tio veckor efter operationen. I cirka 15–20 procent av fallen kan dock bestående besvär kvarstå som hämmar prestationen. Laparoskopisk (titthåls-)kirurgi har prövats och är visserligen betydligt mindre invasiv än öppen kirurgi, men ortopediska kirurger avråder i regel från detta alternativ, eftersom ingreppet ofta har behövt upprepas med öppen teknik för att ge varaktig effekt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online