När en skelettmuskel drar ihop sig sker en rad noggrant samordnade förändringar inne i sarkomeren – muskelns grundläggande funktionella enhet. Enligt den glidande filamentteorin är det främst I-bandet och H-zonen som förkortas, medan A-bandet bibehåller samma längd under hela kontraktionen.
I-bandet består endast av tunna aktinfilament och sträcker sig från Z-skivan till den punkt där de tjocka myosinfilamenten börjar. När muskeln kontraherar glider aktinfilamenten djupare in mellan myosinfilamenten, vilket drar Z-skivorna närmare varandra. Som ett resultat blir I-bandet smalare, och sarkomeren – och därmed hela muskeln – förkortas.
Till skillnad från I-bandet ändrar inte A-bandet sin längd. A-bandet motsvarar hela utsträckningen av de tjocka myosinfilamenten, inklusive den del där aktin och myosin överlappar. Eftersom myosinfilamentens längd är konstant under kontraktionen förblir även A-bandets bredd densamma. Däremot ökar överlappningen mellan filamenten, vilket skapar fler möjliga tvärbryggor och därmed en kraftigare kontraktion.
H-zonen – den del av A-bandet där enbart myosinfilament finns utan överlappning med aktin – förkortas också vid kontraktion. Allteftersom aktinfilamenten glider inåt minskar området utan överlappning, tills H-zonen i en kraftigt kontraherad muskel kan försvinna helt.
M-linjen, som markerar mitten av A-bandet och håller samman myosinfilamenten, samt Z-skivorna, som fungerar som ankarpunkter för aktinfilamenten och bevarar sarkomerens strukturella integritet, behåller sin storlek och struktur. Det som förändras är alltså avståndet mellan Z-skivorna – inte deras egen dimension.
Sammanfattningsvis: vid muskelkontraktion förkortas I-bandet och H-zonen, medan A-bandet behåller sin längd. Detta beror på att de tunna aktinfilamenten glider mellan de tjocka myosinfilamenten utan att själva filamenten förkortas – huvudprincipen bakom den glidande filamentteorin.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online