Fjärde upplagan av Diagnostic and Statistical Manual for Mental Disorders (DSM-IV) klassade substansberoende som en sjukdom, och mentalvårdspersonal har länge använt denna referens vid diagnos av patienter. I april 2010 presenterade dock American Psychiatric Association ett utkast till DSM-5 som avskaffade sjukdomskategorin och i stället placerade substansmissbruk och beroende under kategorin "beroenden och relaterade störningar".
Det har alltid funnits oenighet inom medicinska och psykiatriska fält om hur substansberoende ska klassificeras. Det är därför inte förvånande att det finns många olika teorier om hur beroende ska behandlas, samt ett brett utbud av tillgängliga behandlingsalternativ.
Begreppet "beroende" används ofta synonymt med "addiktion", även om Dr. Charles O'Brien från American Psychiatric Association anser att detta skapar förvirring. Enligt honom är den fysiska toleransen och abstinensen som uppstår vid drogbruk "mycket normala reaktioner på preparat som påverkar centrala nervsystemet", medan addiktion handlar om "tvångsmässigt drogseekande beteende".
Forskaren Stanton Peele, doktor i psykologi, har som svar på förändringarna i DSM sagt att han alltid använt termen "addiktion" i sina böcker. De som söker hjälp för sitt drogberoende har ett beteendeproblem, eftersom de inte kan motstå lusten att använda droger oavsett vilken skada det orsakar. Sådana personer kan, men behöver inte nödvändigtvis, ha ett fysiskt beroende.
Det finns tre grundläggande tillvägagångssätt för behandling av substansberoende, baserade på olika teorier om hur beroendet uppstår från början:
Olika läkemedel kan lindra fysiska abstinenssymtom och minska begäret efter droger. Opioider som metadon används exempelvis för att stegvis trappa ner missbrukare från opiatberoende. Vissa preparat fungerar som avskräckningsmedel, såsom disulfiram, som ger alkoholister illamående om de dricker alkohol.
Samtalsterapi hjälper patienter med substansberoende att bli medvetna om de underliggande psykologiska eller emotionella orsakerna bakom deras missbruk. Kognitiv beteendeterapi (KBT) hjälper patienterna att identifiera och undvika beteenden som leder till drogbruk och att ersätta dem med mer konstruktiva vanor. Motiverande terapi använder sig av positiva förstärkningar, eller "belöningar", för att uppmuntra fortsatt avhållsamhet.
Terapeutiska gemenskaper utgör ytterligare ett professionellt alternativ, där patienter vistas på rehabiliteringscenter tillsammans med andra missbrukare. Dessa center hjälper deltagarna att utveckla sociala färdigheter och erbjuder vanligtvis medicinering mot abstinens för dem som behöver det, samt olika former av samtalsterapi.
Sedan Anonyma Alkoholister bildades på 1930-talet har 12-stegsprogram funnits oberoende av medicinsk och psykiatrisk personal. De är självständiga ideella organisationer där medlemmarna utvecklat en "andlig" modell för återhämtning från alkohol och droger. Deltagandet är helt frivilligt och innebär att människor träffas i grupper för att diskutera sina problem utifrån de tolv stegen – andligt grundade handlingar som hjälper dem att övervinna begäret efter missbruk och återintegreras i samhället.
Dr. Marc Galanter vid New York University skrev i aprilnumret 2007 av Journal of Substance Abuse Treatment att den andliga modellen i 12-stegsprogram kan fungera som en empirisk modell för mentalvårdspersonal i deras fortsatta arbete med att förfina sina terapeutiska metoder. Han definierar spiritualitet som "det som ger människor mening och syfte i livet" och menar att kognitiv beteendeterapi, motiverande terapi och andra professionella behandlingsformer i grunden strävar efter samma mål.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online