Narkotikamissbruk är en stark virvel som drar in inte bara den som missbrukar, utan även alla människor runt omkring. Som anhörig tvingas man ofta stå bredvid och se på när ett nära och kärt liv spårar ut allt mer. Beroende på vilka lagar som gäller kan det vara svårt eller nästan omöjligt att få en närstående omhändertagen mot sin vilja – och även när det lyckas varar vården sällan längre än 72 timmar innan personen släpps igen. Det lämnar familjen med missförstånd, ilska och framför allt frustration över hur man egentligen ska kunna hjälpa sin närstående till behandling.
Det första steget är att inse att så länge den missbrukande inte själv är redo att sluta hjälper det sällan att tvinga fram förändring. Det bästa verktyget du har för att hjälpa din närstående är att försöka förstå och visa empati med hens situation.
Narconon beskriver mönstret bakom missbruk så här: "En individ använder droger för att fly från något som sker i hans eller hennes liv. Eftersom drogen hjälper dem att undvika de negativa känslorna i sin situation fortsätter de att använda den, och kroppen hamnar i förändrade kemiska tillstånd." Att känna till exakt vilken drog din närstående missbrukar är avgörande, eftersom inte alla droger ger både fysiskt och psykiskt beroende. Abstinens från droger som skapar fysiskt beroende kan vara särskilt svår och till och med livshotande.
Oavsett vilken drog den missbrukande föredrar finns det stödprogram som är särskilt utformade för att hjälpa anhöriga att hantera situationen. Kontakta din kommunala beroendeenhet, en missbruksmottagning eller en ideell organisation för att ta reda på vilka resurser som finns där du bor.
Gå sedan gärna med i en anhöriggrupp och prata med andra familjemedlemmar som gått igenom samma sak som du. Att dela erfarenheter ger inte bara praktiska råd utan också viktigt känslomässigt stöd. I Sverige finns exempelvis anhörigstöd via kommunerna samt föreningar som Föräldrar mot Droger.
Att konfrontera den missbrukande är viktigt för att hen ska förstå att hen inte är ensam i sitt lidande och bli medveten om hur missbruket påverkar inte bara hens eget liv, utan också livet för alla runt omkring. Välj ett lugnt tillfälle, undvik anklagelser och fokusera istället på hur du känner och vad du önskar för framtiden.
I många länder, bland annat flera delstater i USA, kan en person omhändertas och föras till en akutmottagning för bedömning om det kan visas att hen utgör en fara för sig själv eller andra. Lagen är dock omdiskuterad och ofta ineffektiv, eftersom personen i de flesta fall måste bedömas inom 72 timmar, varefter hen är fri att lämna kliniken, enligt NAMI.org.
Bedömningen av om en person utgör fara för sig själv eller andra görs av de poliser eller kristeam som skickas ut. NAMI menar att processen för tvångsomhändertagande svek dem som verkligen behöver den – i de flesta fall kan individen helt enkelt prata sig ur situationen, antingen direkt eller inom 72-timmarsperioden.
Om den missbrukande har en så kallad dubbel diagnos, det vill säga både missbruk och psykisk sjukdom, kan det vara lättare att få hen omhändertagen genom att kontakta räddningstjänsten eller en krisverksamhet som är specialiserad på denna grupp.
I Sverige regleras tvångsvård av missbrukare av LVM, lagen om vård av missbrukare i vissa fall. Enligt LVM kan socialtjänsten besluta om vård i upp till sex månader om den missbrukande riskerar att fysiskt eller psykiskt skada sig själv eller någon annan, och om frivilliga insatser inte bedöms räcka. Beslutet prövas alltid av förvaltningsrätten, som gör en egen bedömning.
Kom ihåg att tvångsvård aldrig bör vara första alternativet. Börja med samtal, anhörigstöd och professionell vägledning – ofta är det den vägen som till slut leder till en bestående förändring.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online