En skada på huvudet till följd av ett kraftigt slag påverkar hjärnan och dess elektriska nervsignaler. Dessa signaler kan tillfälligt avbrytas, vilket i sin tur kan utlösa ett anfall. Hur allvarligt tillståndet blir beror på var skadan sitter och hur omfattande den är.
Anfall utvecklas vanligtvis tre månader eller mer efter den traumatiska skallskadan. Tidsintervallet varierar dock kraftigt från person till person och beror på skadans svårighetsgrad. Så kallade direkta anfall inträffar istället omedelbart efter slaget.
Personer som drabbas av hjärnskador till följd av kul- eller splitterskador löper 32–50 procents risk att utveckla anfall redan inom en vecka efter skadan. Risken är därmed betydligt högre än vid många andra typer av huvudtraumor.
För individer som förlorat medvetandet, fått en intryckt skallfraktur eller har en blodansamling i hjärnan är risken större att utveckla epilepsi eller att drabbas av upprepade anfall över tid.
Vid misstanke om anfall till följd av en skallskada genomförs först en fysisk undersökning. Därefter används vanligtvis elektroencefalografi (EEG) för att mäta hjärnans elektriska aktivitet, datortomografi (DT) för att avbilda skador på skallbenet och vävnaden samt magnetkameraundersökning (MR) för en detaljerad bild av hjärnan.
Anfall som orsakas av en traumatisk huvudskada kan vara antingen generaliserade eller partiella. Ett generaliserat anfall engagerar båda hjärnhalvorna, medan ett partiellt anfall begränsas till ett specifikt område i en av hjärnhalvorna. Symtomen kan därför se mycket olika ut – från kramper och medvetandeförlust till korta frånvaron eller ofrivilliga rörelser.
Läkemedel mot anfall, så kallade antiepileptika, används för att kontrollera besvären och förebygga nya anfall. I vissa fall krävs dock en operation, bland annat för att avlägsna främmande föremål som splinter som fastnat i hjärnvävnaden. Behandlingen planeras alltid individuellt utifrån skadans art och patientens symtom.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online