Krampanfall är okontrollerade elektriska urladdningar från nervceller i hjärnbarken, som styr rörelser, mentala funktioner, känslor, reaktioner samt vissa funktioner hos de inre organen. Enligt preventdisease.com har upp till 2,3 miljoner amerikaner någon form av anfallsaktivitet.
Krampanfall behandlas främst med läkemedel, men kan i vissa fall kontrolleras med hjärnkirurgi. Det är dock ofta oklart om det är behandlingarna eller själva anfallen som orsakar flera av de långsiktiga effekterna på hjärnan och den allmänna hälsan.
Enligt University of Maryland Medical Center (UMM) har patienter som lyckas kontrollera sina anfall med läkemedel en positiv prognos med få återfall. Patienter löper oftast större risk att skada sig i samband med anfall, exempelvis genom fall, än att utveckla långsiktiga kognitiva besvär.
Överlevnaden bland patienter som får kontroll över sina anfall, antingen med läkemedel eller kirurgi, är generellt högre än bland dem som inte gör det. Enligt UMM beror detta delvis på de allvarliga konsekvenserna av olyckor och suicidförsök. Risken för plötslig, oväntad död är dock relativt låg.
De långsiktiga effekter som vissa patienter upplever varierar beroende på den underliggande orsaken till anfallen. UMM anger att ju yngre barnet är när anfallen börjar, desto större område av hjärnan påverkas, vilket leder till sämre utfall. När anfallen inte går att kontrollera blir effekterna på intellektet mer uttalade.
Barn är dessutom mer benägna att utveckla beteendeproblem, inlärningssvårigheter och språkstörningar vid vissa epilepsisyndrom. Tidig diagnos och anpassad behandling är därför avgörande för att minimera dessa konsekvenser.
Hos vuxna är kopplingen mellan anfallssjukdomar och psykisk hälsa tydlig: upp till 75 procent av vuxna med epilepsi och andra anfallssjukdomar drabbas av någon form av depression och löper därmed ökad risk för suicid. Detta kan även ha samband med andra psykiatriska tillstånd samt missbruk av droger och alkohol.
Till riskbilden kommer att vissa antiepileptiska läkemedel kan ha biverkningar i form av suicidtankar och suicidbeteende. Utöver de psykiatriska effekterna har behandlingarna också kopplats till benskörhet (osteoporos) samt viktförändringar, vilket gör regelbundna hälsokontroller extra viktiga.
Både UMM och preventdisease.com rapporterar att epilepsi i barndomen kan orsaka hormonella störningar under puberteten, och att vuxna med anfallssjukdomar kan uppleva olika former av sexuell dysfunktion. Fertilitetsstudier från 1998 visade en 33 procent lägre fertilitet hos kvinnor med anfallssjukdomar.
Det är dock fortfarande oklart om det är anfallsaktiviteten i sig eller behandlingen som ligger bakom dessa effekter, vilket understryker behovet av fortsatt forskning på området.
Enligt preventdisease.com lever de flesta patienter som blir anfallsfria efter två års medicinsk behandling vidare med god hälsa och livskvalitet. För patienter som inte lyckas få kontroll över sina anfall finns dock risken att utveckla terapiresistent epilepsi, ett tillstånd som är betydligt svårare att behandla och bota. Därför är tidig och effektiv behandling, tillsammans med stöd från specialiserad vård, avgörande för den långsiktiga prognosen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online