Ett krampanfall definieras av Merck Manuals Online Medical Library som en periodisk störning i hjärnans elektriska aktivitet som leder till någon grad av tillfällig hjärndysfunktion. Ett krampanfall kan vara antingen ett komplext eller ett relativt mindre problem, beroende på vad som ligger bakom. För att kunna fastställa orsaken och bedöma svårighetsgraden av ett krampanfall kan flera olika laboratorieundersökningar och tester genomföras i diagnostiskt syfte.
Vanligtvis är det första steget i diagnosprocessen att ta en serie blodprover för att leta efter avvikelser. De vanligaste testerna är en fullständig blodstatus (CBC) och ett blodsockertest. Blodstatusen används för att utvärdera nivåerna av röda och vita blodkroppar, vilket kan visa om en infektion ligger bakom krampanfallet. Blodsockertestet används för att kontrollera onormala sockernivåer, vilket i sig kan utlösa ett krampanfall – särskilt vid en kraftig höjning eller sänkning av blodsockret.
Fler laboratorietester kan behövas för att upptäcka en eventuell infektion och därmed fastställa orsaken till krampanfallet. De vanligaste undersökningarna är en analys av cerebrospinalvätska (ryggmärgsvätska), där vätska tas via en lumbalpunktur i ryggen och analyseras. En blododling kan också utföras, som kan påvisa sepsis (blodförgiftning) eller andra bakteriella infektioner i blodet. Den här typen av allvarliga infektioner kan leda till krampanfall eftersom de kemiska obalanser de orsakar kan störa den elektriska aktiviteten i hjärnan.
Även om blodprover kan vara effektiva för att spåra orsaken till ett krampanfall är det främsta testet ett elektroencefalogram, oftast förkortat EEG. Enligt National Institutes of Health mäter EEG svag elektrisk aktivitet i hjärnan med hjälp av elektroder som placeras på hårbotten. Undersökningen söker efter förändringar eller onormala vågmönster i hjärnan som kan tyda på någon annan hälsoproblematik med förmåga att utlösa krampanfall.
Diverse former av hjärnavbildning kan även användas för att diagnosticera krampanfall. Datortomografi (CT) kan exempelvis användas för att identifiera hjärnavvikelser eller tumörer. Sådana avvikelser kan också upptäckas med magnetkameraundersökning (MR). Om dessa tester inte ger något entydigt svar kan undersökningar som visar hjärnans aktiva områden användas. De vanligaste är positronemissionstomografi (PET) och SPECT (single-photon emission computed tomography). Båda metoderna använder radioaktiva spårämnen för att utvärdera aktiva regioner i hjärnan och avgöra i vilket område krampanfallet har sitt ursprung.
Eftersom krampanfall kan orsakas av många olika faktorer är det viktigt att behandlingen väljs utifrån de diagnostiska fynden. Om laboratorieresultaten till exempel visar att krampanfallet berodde på kraftiga fluktuationer i blodsockernivåerna kan patienten behandlas för diabetes eller andra sockerrelaterade sjukdomar. Oftare är dock fallet att ett krampanfall är en engångshändelse som inte kräver något specifikt behandlingsprogram.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online