För de miljontals människor världen över som lider av epilepsi och andra anfallssjukdomar är antiepileptiska läkemedel den vanligaste behandlingsformen för att kontrollera antalet anfall. Tyvärr räcker inte alltid medicineringen, och då behöver alternativa behandlingsmetoder övervägas.
En grundlig utredning är det första steget för att fastställa bästa möjliga behandling. De vanligaste undersökningarna är EEG, som mäter hjärnans elektriska aktivitet, samt MR (magnetkamera), som används för att avgöra exakt var i hjärnan anfallen utgår. Tillsammans med en klinisk undersökning och information från patienten hjälper dessa tester neurologen att avgöra vilken typ av anfall patienten lider av. Det finns många olika läkemedel mot anfall, och alla fungerar inte mot varje anfallstyp. Därför är det avgörande att först få rätt diagnos.
När anfallstypen har fastställts – till exempel partiella anfall, komplexa partiella anfall eller juvenil myoklonusepilepsi – kan läkaren bedöma vilket läkemedel som bäst minskar antalet anfall. Under de första behandlingsmånaderna kan det bli nödvändigt att justera dosen, byta preparat eller i vissa fall kombinera flera läkemedel. Regelbundna blodprover kan också krävas för att kontrollera koncentrationen av läkemedlet i blodet. På så sätt vet läkaren om dosen ligger på terapeutisk nivå. Om den gör det men patienten ändå fortsätter att få anfall kan en annan behandlingsform behövas.
Läkemedel som används mot anfall kallas antikonvulsiva eller antiepileptika. Vanliga preparat är Depakote (valproat), Dilantin (fenytoin), Tegretol (karbamazepin), Topamax (topiramat) och Klonopin (klonazepam). Alla medför olika biverkningar, där de vanligaste är trötthet och viktuppgång. Zonegran (zonisamid) är ett annat effektivt alternativ. Patienten måste dock också själv bidra för att få full effekt av behandlingen – det innebär tillräcklig sömn, att undvika alkohol och att ta medicinen exakt enligt ordination. Trötthet och sömnbrist är välkända utlösande faktorer vid anfall, så god sömnhygien är en viktig del av behandlingsplanen.
Kirurgi är ett alternativ för dem som inte har fått tillräcklig effekt av intensiv läkemedelsbehandling. Operationen innebär att man avlägsnar det hjärnområde som utlöser anfallen. Det finns dock ingen garanti för att anfallen upphör helt, och dessutom är inte alla kandidater för metoden. Många patienter har anfall som inte går att lokalisera till ett specifikt område, och i sådana fall hjälper inte en operation.
En vagusnervstimulator är en apparat ungefär lika stor som en silverdollar som opereras in under huden på bröstet. Elektroder leds under huden till vagusnerven, den stora nerven i halsen. Läkaren programmerar apparaten att avge elektrisk stimulering med några minuters mellanrum; dessa impulser hjälper till att kontrollera patientens anfall. Precis som kirurgi används denna behandling främst när andra metoder misslyckats, men den ger inte effekt hos alla patienter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online