Ett fokalt anfall – även kallat partiellt anfall – uppstår när onormal elektrisk aktivitet begränsas till en avgränsad del av hjärnan. Anfallen delas in i två huvudtyper. Vid enkla partiella anfall påverkas varken medvetande eller minne, medan komplexa partiella anfall påverkar både medvetande, minne och beteende. Även om anfallet oftast börjar och stannar inom ett område kan den elektriska aktiviteten i vissa fall sprida sig till hela hjärnan och utvecklas till ett generaliserat anfall – den mest allvarliga formen av anfall.
Ett fokalt anfall kan drabba personer i alla åldrar och kan uppträda som en enskild episod eller som återkommande anfall, vilket då kallas epilepsi. Tillståndet är vanligare hos vuxna än hos barn. Den underliggande avvikelsen kan vara medfödd, men den kan också utvecklas till följd av huvudskada efter ett fall eller en olycka, en infektion som hjärnhinneinflammation (meningit), eller sjukdomstillstånd som hjärntumörer och stroke. Hos många patienter går det dock inte att fastställa någon orsak.
Symtomen varierar beroende på vilken del av hjärnan som påverkas. En person med fokala anfall kan drabbas av ett eller flera av följande besvär:
Det är värt att notera att många personer med epilepsi brukar få liknande symtom vid varje anfallsepisod, vilket kan underlätta igenkänningen av anfallen.
Innan några undersökningar görs ställer neurologen eller akutläkaren frågor om din sjukhistoria – bland annat tidigare episoder som inte rapporterats, familjehistoria och eventuella riskfaktorer som tidigare hjärnkirurgi. Därefter kan läkaren beställa ett EEG, en undersökning som mäter hjärnans elektriska aktivitet. Ibland används ett så kallat sömndeprivations-EEG, eftersom sömnbrist är en vanlig utlösande faktor hos många med epilepsi. Under undersökningen kan även andra triggers testas, exempelvis snabbt blinkande ljus, vilket är en annan vanlig utlösare. Testet visar övergången från normal till onormal elektrisk hjärnaktivitet. För att visa exakt var den skada som orsakar symtomen sitter kan dessutom en datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MR) göras.
Behandlingen beror på flera faktorer, framför allt om det rör sig om ett isolerat anfall. Har patienten inga tidigare anfall och inga riskfaktorer, men har utsatts för en vanlig utlösare som en toxisk reaktion på kemikalier eller hög feber, kan det enda som behövs vara att undvika dessa triggers. Har patienten däremot kroniska eller återkommande anfall och fått diagnosen epilepsi sätts hen vanligtvis på antiepileptiska läkemedel. Effekten varierar från person till person – ett läkemedel som fungerar bra för en person behöver inte göra det för en annan. Därför kan det krävas flera justeringar av doser och preparat innan anfallen kommer under kontroll, och i vissa fall behövs en kombination av flera läkemedel.
Även om epilepsi inte kan botas finns det åtgärder som minskar risken för anfall. Den viktigaste är att ta dina mediciner precis som ordinerat. Upplever du allvarliga biverkningar ska du genast kontakta din läkare så att dosen justeras eller medicinen byts ut – ibland är biverkningarna inte värda läkemedlets fördelar. Varje person med epilepsi har sina egna triggers: för vissa stress, för andra blinkande ljus eller sömnbrist. När anfallen börjar, skriv ner vad som hände strax innan varje anfall. Genom att göra detta vid varje episod hjälper anteckningarna dig att identifiera dina triggers och undvika dem.
En epilepsidiagnos är ingenting man gärna skriker ut från taket, men det är klokt att berätta för nära vänner och familj så att de vet hur de ska agera om du får ett anfall i deras närvaro. Kör inte bil om du inte har varit anfallsfri i minst sex månader – anfall är oförutsägbara och du riskerar inte bara ditt eget liv utan även livet för andra på vägen. Kom ihåg att en epilepsidiagnos inte är en dödsdom. Det kan ta tid att vänja sig vid medicineringen och alla justeringar, och emellanåt kan återkommande episoder kännas nedslående. Men grunden är denna: du kan leva ett lyckligt och hälsosamt liv med tillståndet och visa omgivningen att epilepsi inte är något att frukta.
Ibland krävs akut medicinsk vård, även för den som levt med fokala anfall länge. Ring 112 omedelbart om anfallet varar längre än vanligt eller om flera anfall kommer inom fem minuter. Sök också akut vård om personen får upprepade anfall utan att återfå medvetandet emellan, eller om hen fortfarande är desorienterad tio minuter efter anfallet – till exempel inte kan svara på enkla frågor om vilket år det är eller vilken adress hen bor på.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online