Demens är ett tillstånd som drabbar miljontals människor världen över varje år. Sjukdomen leder till en försämrad förmåga att resonera, påverkar minnet och medför nedsättning av flera andra mentala funktioner. Personer som drabbas får allt svårare att klara sina dagliga aktiviteter, och demens är den vanligaste orsaken till flyttning till en långtidsvårdsinrättning. Tillståndet utvecklas i olika takt hos olika personer, och inte alla drabbade får samma symtom.
Tidigare kallades demens för senilitet och betraktades som en normal del av åldrandet. Idag vet vården bättre: det finns många underliggande sjukdomar – bland annat Parkinsons sjukdom, Huntingtons sjukdom och hjärntumörer – som kan bidra till utvecklingen av demens. I vissa fall kan tillståndet till och med vändas om det behandlas korrekt med läkemedel. Det är därför extra viktigt att känna igen symtomen och söka vård så tidigt som möjligt.
Symtomen på demens brukar delas in i tre stadier, där det första kallas tidig demens. I det här skedet kan den närstående ha svårt att hitta rätt ord när hen pratar, börja tappa bort saker som bilnycklarna och glömma namn och avtalade tider. Humörsvängningar kan uppstå, till exempel korta perioder av ilska. Personen kan också visa bristande omdöme, bli lätt förvirrad och ha svårt med enkla, välbekanta sysslor som att laga mat eller sköta ekonomin. Personlighetsförändringar är också vanliga; en person som tidigare var glad och social kan bli nedstämd och tillbakadragen.
I det här stadiet kvarstår ofta symtomen från den tidiga fasen, men nya besvär tillkommer. Sömnrytmen kan störas – personen sover på dagen och är vaken hela natten. Det blir svårare att lära sig och behålla ny information, och risken för skador ökar i takt med att omdömet sviktar och förvirringen ökar. Hallucinationer kan förekomma, liksom koncentrationssvårigheter, förlust av intresse för omvärlden och onormala humör som ångest eller depression.
I detta skede har personen i regel förlorat sin självständighet helt och behöver hjälp med alla dagliga aktiviteter – bland annat att klä på sig, tvätta sig och gå på toaletten. Kontrollen över reflexer som sväljreflexen kan försvagas, vilket ökar risken för aspiration, kvävning och undernäring. Personen känner oftast inte igen familj eller vänner och har förlorat nästan hela sitt kort- och långtidsminne. Fysiska komplikationer är också vanliga i det här skedet: urin- och avföringsinkontinens, trycksår på grund av oförmåga att stå eller gå samt allvarliga skador till följd av bristande omdöme, till exempel när personen tror sig kunna resa sig ur rullstolen och faller i golvet.
Personer som befinner sig i de två första stadierna av demens kan ofta bo kvar hemma med hjälp av familj, vänner eller besökande sjuksköterskor. Någon bör regelbundet titta till personen under dagen för att säkerställa att hen mår bra och tar sina mediciner som ordinerats. Hjälp med hushållsarbete kan också behövas; bor personen i en ohygienisk miljö kan hen lagligt sett omplaceras till en vårdinrättning. För den som nått det sista stadiet är det nästan omöjligt att bo kvar hemma. Vård dygnet runt krävs, och det är både för stor arbetsbörda för anhöriga och kostsamt att anlita personal. Det är vid denna punkt som placering på ett vårdhem bör – och oftast också gör – övervägas. Där får personen inte bara kontinuerlig vård och tillsyn, utan även mer frihet i en trygg miljö.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online