Dialys är en medicinsk behandling där ett filtersystem används för att avlägsna gifter från kroppen när njurarna inte längre fungerar. Den första dialysmaskinen utvecklades 1943, och idag uppskattar National Kidney Foundation att över 200 000 personer regelbundet behandlas med dialys. Trots att behandlingen är livräddande medför den även utmaningar som kräver noggrannhet och professionell vård från både vårdpersonal och patienter.
Dialys är en livräddande medicinsk behandling som i princip utför samma uppgift som njurarna – att rena kroppen från skadliga gifter. Om dessa gifter inte avlägsnas kan de påverka andra organ, bland annat hjärtat och hjärnan. Obehandlad njursvikt leder till döden.
Njurarnas funktion kan ersättas på två sätt: genom peritonealdialys eller hemodialys.
Peritonealdialys använder en speciell steril lösning som leds in i bukhålan via en kateter som placeras i buken. Bukhinnan (peritoneum) fungerar som ett naturligt filter och drar ut avfallsämnen från blodet som passerar genom slemhinnan över i lösningen. När filtreringen är klar töms lösningen ur kroppen och kasseras. Behandlingen utförs flera gånger per dag och är relativt enkel att lära sig.
Vid hemodialys leds blodet genom en dialysmaskin som innehåller en konstgjord njure, en så kallad dialysator. Dialysatorn släpper igenom avfallsämnen och överskottsvätska samtidigt som viktiga beståndsdelar som blodceller och näringsämnen behålls. Avfallet förs bort och det renade blodet leds tillbaka till kroppen. Behandlingen tar tre till fem timmar, och de flesta patienter genomgår den tre gånger i veckan på en dialysenhet. Numera finns även hemdialyskit tillgängliga för vissa patienter.
Innan peritonealdialys påbörjas skapar en kirurg en åtkomstpunkt i buken, där en slang införs för att leda vätskan till och från kroppen. Eftersom åtkomstpunkten utgör ett öppet sår måste området hållas mycket rent och fritt från infektion.
På motsvarande sätt skapas vid hemodialys en åtkomstpunkt, kallad fistel, genom att en artär och en ven förenas kirurgiskt. Det tar några veckor innan platsen har läkt, vilket innebär att en tillfällig åtkomstpunkt ibland måste anläggas i halsen eller ljumsken. Även denna plats riskerar att infekteras, därför är noggrann hygien avgörande.
Eftersom dialys ersätter njurarnas funktion mår de flesta patienter bättre efter en behandling. Vissa komplikationer kan dock uppstå. Den stora mängd vätska som avlägsnas från kroppen under hemodialys kan orsaka lågt blodtryck och illamående under själva behandlingen. Kraftig trötthet är vanligt, och det kan därför vara nödvändigt att vila några timmar under och efter behandlingen.
Vanliga biverkningar är även kliande hud, håravfall, rastlösa ben och muskelkramper i benen. De flesta av dessa besvär kan behandlas med receptfria läkemedel, men rådfråga alltid din läkare innan du börjar med någon ny medicinering.
Patienter som behandlas med peritonealdialys löper större risk att drabbas av infektioner. Särskild uppmärksamhet måste därför ägnas åt peritonit, en allvarlig infektion i bukhålan. Symtom som feber, buksmärta eller grumlig vätska vid tömning ska alltid anmälas till vården omgående.
Alla dialyspatienter måste dessutom vara noga med sin vätskebalans. För stort vätskeintag orsakar viktökning, svullna anklar och ben samt andnöd. Eftersom dialysvätskan vid peritonealdialys innehåller stora mängder socker är viktökning också vanligt förekommande hos dessa patienter.
Dialys är en livräddande lösning vid njursvikt, men för att kroppen ska få maximal nytta av behandlingen är det viktigt att följa riktlinjerna:
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online