Enligt American Academy of Child and Adolescent Psychiatry (AACAP) drabbas så många som 1 av 200 barn och ungdomar av tvångssyndrom (OCD). Tillståndet påverkar allvarligt deras förmåga att fungera i skolan och hemma, och det stör även deras sociala liv. Mediciner kan hjälpa, men terapeutiska aktiviteter är nyckeln till en lyckad behandling av OCD.
Tvångstankar (obsessioner) är ihärdiga tankar eller bilder som väcker ångest. Tvångshandlingar (kompulsioner) är repetitiva beteenden kopplade till dessa tankar. Med tiden utvecklas beteendena till ritualer som måste genomföras innan barnet kan gå vidare till något annat.
Vanliga tvångstankar hos barn kretsar kring rädsla för att skadas, oro för att en förälder ska dö samt rädsla för sjukdomar och bakterier. Ett relaterat tvångsbeteende kan vara att barnet ständigt tvättar händerna för att bli av med bakterierna. Andra vanliga ritualer handlar om att arrangera leksaker eller föremål på ett bestämt sätt samt att samla på och svårt släppa taget om saker. Dessa beteenden går inte att kontrollera och de tar både tid och uppmärksamhet i anspråk, vilket gör att barnen inte kan fokusera eller slutföra sina uppgifter.
Barnets ålder kan skapa utmaningar när terapin ska genomföras. Beroende på sin utvecklingsnivå kanske barnet inte kan se sambandet mellan tvångstankar och tvångshandlingar. Yngre barn kan dessutom ha svårt att beskriva sina rädslor och förstå varför de utför tvångsritualer.
Oavsett ålder är barn ofta mindre motiverade att anstränga sig nu för en framtida vinst som de inte helt förstår, och eventuell ångest inför behandlingen kan göra dem mindre delaktiga. Trots detta är terapeutiska aktiviteter avgörande. AACAP konstaterar: "Ju yngre barnet är, desto mer bör man först pröva en icke-farmakologisk behandling, exempelvis kognitiv beteendeterapi."
Kognitiv beteendeterapi använder strukturerade aktiviteter som arbetsböcker, dagliga eller veckovisa aktivitetsblad, dagboksföring och specifika hemuppgifter. Målet är att dokumentera ångestväckande tankar, känslor och beteenden, så att informationen sedan kan gås igenom tillsammans med terapeuten.
På detta sätt lär sig barnen att känna igen sina negativa tvångstankar och tvångshandlingar, och de kan börja träna på att ersätta dem med positiva tankar och beteenden.
Den första aktiviteten i denna terapiform är att ta fram en lista över alla barnets rädslor och tillhörande ritualer. Därefter utsätts barnet medvetet för det som utlöser rädslan, med början hos det som väcker minst ångest.
Barnet har alltid stöd av en utbildad person som hjälper det genom ångesten och, viktigast av allt, hindrar det från att utföra tvångshandlingen. När den fruktade konsekvensen inte inträffar lär sig barnet att rädslorna inte bygger på verkligheten, och att ångesten sjunker även utan ritualen. Genom upprepade exponeringar och responsprevention minskar ångesten gradvis, tills tvångstankarna till slut upphör.
Denna terapeutiska aktivitet ger barn och ungdomar ett konkret verktyg för att hantera sin ångest. De lär sig att omvärdera sina tankar och handlingar på ett realistiskt sätt. Till exempel kan de lära sig att säga: "Jag blir inte sjuk av att röra vid dörrhandtaget – det är bara min OCD som pratar."
Dessa påståenden förstärks genom aktiviteter som att använda ett diagram för att bedöma ångestnivån. Det ger omedelbar återkoppling och hjälper barnet att bättre hantera sina reaktioner.
Denna metod ger ett tydligt sätt att visa framsteg och motivera barn att fortsätta med de terapeutiska övningarna. Ett schema skapas med rutor som anger hur många gånger en terapeutisk uppgift måste genomföras för att ge en belöning. Klistermärken eller enkla bockar placeras i rutorna för varje lyckat tillfälle, och när alla rutor är fyllda får barnet sin belöning.
För yngre barn kan en mer omedelbar men liten belöning, som godis eller extra TV-tid, användas utöver markeringarna i schemat. Med tiden bör belöningarna fasas ut och ersättas med beröm och uppmuntran, så att barnet utvecklar en inre motivation.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online