Sömngång, medicinskt kallat somnambulism, uppstår nästan alltid under djupsömnens faser – alltså under den icke-REM-baserade sömnen (NREM-sömn). Det är framför allt i stadium N3, även känt som långsamvågssömn eller deltasömn, som episoderna brukar inträffa.
Stadium N3 är sömnens djupaste fas, då hjärnaktiviteten domineras av långsamma deltavågor. Kroppen återhämtar sig, musklerna är helt avslappnade och det är mycket svårt att väckas ur detta tillstånd. Hos personer som drabbas av sömngång sker dock en ofullständig uppvakning från just detta stadium – vissa delar av hjärnan vaknar medan andra förblir i sömn. Resultatet blir komplexa rörelser och beteenden utan verkligt medvetande.
Eftersom djupsömnen är som mest uttalad under nattens första tredjedel sker de flesta sömngångsepisoder inom de första timmarna efter insomnandet. En episod kan sträcka sig från att personen bara sitter upp i sängen till att hen faktiskt vandrar omkring i hemmet, ibland med öppna ögon men med ett tomt och omtöcknat ansiktsuttryck.
De flesta har därefter ingen minnesbild alls av händelsen.
Sömngång är vanligast hos barn och ungdomar och minskar oftast med åldern. Vanliga utlösande faktorer är sömnbrist, stress, feber, vissa läkemedel samt yttre störningar som buller eller ljus under natten. Även arv kan spela roll, eftersom benägenheten ofta förekommer i familjer.
Trots att sömngång kan kännas oroande är det sällan farligt i sig. Det bästa du kan göra för någon som går i sömnen är att lugnt och varsamt leda personen tillbaka till sängen – att väcka personen mitt i en episod bör undvikas, eftersom det kan orsaka förvirring och skräck.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online