Att applicera återuppbyggande lera på yttre sår och att äta den mot inre sjukdomar var en vanlig praktik bland förhistoriska ursprungsfolk i Nord-, Central- och Sydamerika, hos antikens greker, romare och egyptier, hos esséerna – författarna till Dödahavsrullarna – samt bland folken i det gamla Kina och Arabien. Idag är konsten att läka med jorden officiellt känd som peloterapi. Användningen av läkande lera växer världen över inom områden som hydroterapi, balneologi, naturmedicin och alternativ medicin. Den ökande miljöförstöringen får dessutom allt fler människor att utforska hur lera kan läka och rena kroppen, både genom intag och yttre behandling.
Det äldsta belägget för lerans terapeutiska egenskaper finns skrivet på lertavlor från Mesopotamien, daterade till omkring 2500 f.Kr. På 100-talet e.Kr. skrev den grekiske filosofen och läkaren Galenos en hel avhandling om lerterapi för både inre och yttre läkning. Även senare epokers läkekonstnärer värdesatte leran – bland annat de tyska naturläkningspionjärerna Sebastian Kneipp och Adolph Just under 1800-talet, som betraktade leran som ett av sina mest värdefulla botmedel tack vare dess naturliga läkande egenskaper.
Den renaste formen av grön lera kommer från Frankrike, där samhällen och kulturer dragit nytta av läkeleran i århundraden – både genom yttre behandlingar och genom att äta substansen mot inre åkommor. Under första världskriget blandade fransmännen lera med ätbar senap för att hålla trupperna fria från dysenteri, medan ryska soldaters ransoner innehöll 200 gram lera för att behandla både de inre besvären som livet i skyttegravarna medförde och sår från striderna.
Läkande lera är grön, och bentonit är den mest grundläggande typen. Bentonit förekommer i nyanser från mörkgrått till mörkgrönt och består huvudsakligen av mineralet montmorillonit, med mindre mängder kristobalit, zeolit och kvarts. Koncentrationerna av dessa mineral varierar beroende på var lerfyndigheten ligger. De gröna lerorna runt om i världen bär ofta namnet efter platsen där de upptäcktes – bentonit hittades nära Fort Benton i Wyoming, och montmorillonit fick sitt namn efter regionen Montmorillon i Frankrike. Världens största fyndighet av grön läkelera finns i Bayern.
All lera har sitt ursprung i vulkanisk aska som kastats upp i luften när lava sprutat ut ur en vulkankägla. Den brunaktiga askan sjunker ner till marken och stelnar till vulkanisk bergart. Efter årtusenden av vatten som sköljer över berget bildas mineraleblandningar, och delar av dessa utvecklas till lera. Lerans egenskaper avgörs av den kemiska sammansättningen – det är hur dessa föreningar förhåller sig till varandra fysiskt och kemiskt som skiljer de olika leretyperna åt. En produkt av denna process är smektit, ett hydratiserat natrium-kalcium-aluminiumsilikatmineral som är källan till den gröna läkeleran.
Grön lera används externt mot hudinfektioner, exempelvis vid bölder, eksem och psoriasis. Lera ingår även i omslag mot ögoninfektioner, sår och böldabscesser. Att inta läkande lera som naturligt rensningsmedel blir allt vanligare globalt i takt med att fler människor väljer naturlig och alternativ läkekonst för att motverka miljögifter. Bentonitlera tillsatt i förorenat vatten binder en lång rad olika bakterier, vilket gör vattnet säkert att dricka.
Även om det finns grundläggande riktlinjer för de olika användningsområdena – både mot inre hälsoproblem och mot sår, utslag och andra kroppsliga skador – gäller samma princip som inom etablerad medicin: individen bör testa och anpassa mängd och metod för att ta reda på vad som ger bäst resultat.
En standardrutin bland ryska forskare är att applicera bentonitgrön lera på händer, ansikte och kropp innan strålskyddsdräkten tas på vid arbete med radioaktiva material. Vid saneringen av Tjernobylområdet användes bentonit för att absorbera de giftiga radioaktiva isotoperna som lämnats kvar efter kärnkraftverkets härdsmälta. Grön lera är också en viktig källa till många mineral som används i kosttillskott för ett bättre och friskare liv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online