Pannikulit och appendagit är båda sjukdomar som kännetecknas av inflammation. Pannikulit är en inflammation i fettlagret under huden. Appendagit, som oftare benämns med sitt fullständiga vetenskapliga namn epiploisk appendagit, är en inflammation i de epiploiska appendix – små fettfickor som ligger nära tjocktarmen och ändtarmen. Båda tillstånden är relativt ovanliga, men det är viktigt att kunna skilja dem åt eftersom de har olika orsaker och behandlingar.
Läkare misstar sig ibland och diagnosticerar epiploisk appendagit som en form av pannikulit som kallas mesenterisk pannikulit – en sällsynt variant av sjukdomen som kännetecknas av en tumörliknande utbredning i buken. Eftersom epiploisk appendagit också innebär en inflammation i nedre delen av buken kan de två sjukdomarna förväxlas med varandra. Utöver detta ovanliga diagnostiska misstag är de dock två helt separata och åtskiljbara tillstånd som sällan diskuteras tillsammans.
Pannikulit förekommer i två huvudformer. Den första, kall pannikulit, uppstår när ett lokalt hudområde utsätts för kyla, till exempel vid användning av ispåsar. Då bildas iskristaller i fettvävnaden under huden. Denna form drabbar oftare barn än vuxna.
Den andra formen, systemisk pannikulit, är en komplikation av en bakomliggande systemsjukdom som lupus, lymfom eller cancer i bukspottkörteln. Patienter med sådana sjukdomar löper större risk att utveckla pannikulit. Det klassiska symptomet vid båda typerna är ömma, oljiga fettknutor under huden. Vissa patienter får dessutom feber, buksmärtor och nedsatt leverfunktion.
Det finns ingen fullständig bot mot pannikulit. Läkare ordinerar vanligtvis antiinflammatoriska läkemedel, även om dessa sällan botar sjukdomen helt. Hos patienter som har både en systemsjukdom och pannikulit består den vanligaste behandlingen av kemoterapi i kombination med antiinflammatorisk medicinering, där målet framför allt är att behandla den underliggande sjukdomen.
Den exakta orsaken till epiploisk appendagit är okänd inom medicinsk forskning, men många läkare anser att ansträngande fysisk aktivitet är en trolig utlösande faktor. Träning kan belasta de epiploiska appendix, vilket i sin tur kan leda till inflammation. Det främsta symptomet är en lokaliserad, skarp smärta på ena sidan av buken, vilket ibland kan förväxlas med blindtarmsinflammation. Diagnosen ställs vanligtvis med hjälp av ultraljud eller datortomografi (CT).
Epiploisk appendagit är i allmänhet godartad och går ofta över av sig själv. Vissa patienter genomför dock laparoskopisk kirurgi för att utesluta sällsynta komplikationer. Kirurgi i kombination med antiinflammatoriska läkemedel visar sig vara mycket effektiv. En tysk studie från 2007 visade att samtliga deltagande patienter var helt symptomfria utan återfall inom ett år efter behandlingen.
Eftersom båda tillstånden kan ge buksmärtor som liknar allvarligare sjukdomar bör du alltid kontakta vården om du får plötsliga, kraftiga eller långvariga magbesvär. En korrekt diagnos med bilddiagnostik är avgörande för rätt behandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online