Hakmaskinfektion är en parasitsjukdom som orsakas av två olika arter av rundmaskar: Ancylostoma duodenale och Necator americanus. Enligt amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC uppskattades det år 2002 att cirka 1,3 miljarder människor världen över bar på infektionen. Sjukdomen smittar dock inte direkt från person till person – smittan överförs istället via förorenad jord.
Hakmaskar är små parasitiska maskar som fäster sig i tarmväggen hos sin värd och lever av dennes blod. Masken trivs bäst i tropiska och subtropiska områden med varmt och fuktigt klimat samt bristfällig sanitet. Infektionen är ovanlig i Sverige och övriga Europa, men fall förekommer fortfarande i södra USA samt i stora delar av Afrika, Asien och Latinamerika.
Smittkedjan inleds med att en smittad person utsöndrar maskägg i avföringen. Äggen utgör i sig ingen direkt smittrisk, men om de hamnar i jord, till exempel på platser med dåliga sanitära förhållanden, kan de utvecklas vidare. Under gynnsamma förhållanden kläcks larverna efter ungefär en till tre dagars inkubationstid.
Kommer en persons bara hud i kontakt med den förorenade jorden – exempelvis vid barfotavandring – kan larverna tränga igenom huden och orsaka infektion.
Efter att larverna tagit sig in i kroppen vandrar de via lymfsystemet eller blodbanan till lungorna. Därifrån färdas de upp genom luftvägarna, hostas upp till svalget och sväljs ner i matsmältningskanalen. När larverna når tarmarna mognar de till vuxna hakmaskar.
De vuxna maskarna fäster sig i tarmväggen och lever av värdens blod. Med hjälp av ett antikoagulerande ämne, som hindrar blodet från att koagulera, kan maskarna suga i sig blod kontinuerligt. Honorna producerar sedan ägg som lämnar kroppen med avföringen, varvid livscykeln kan börja om.
Symtomens art och svårighetsgrad beror till stor del på hur omfattande infektionen är. Vid lindriga infektioner kan symtom helt utebli. Vid kraftigare infektion är det första symptomet ofta ett kliande utslag på den plats där larverna trängde in i huden. När larverna vistas i lungorna kan hosta och feber uppstå, och när de vuxna maskarna etablerat sig i tarmen är vanliga symtom buksmärtor, diarré och anemi (blodbrist).
För att kunna ställa diagnosen krävs en undersökning av ett avföringsprov. Påvisade hakmaskägg utgör grunden för en säker diagnos. Vid ett positivt provresultat behandlas patienten med antiparasitära läkemedel i tablettform. Vanliga preparat är albendazol, mebendazol och pyrantelpamoat.
Läkemedlen tolereras i allmänhet bra och ger få biverkningar, men ordineras normalt inte till gravida kvinnor. Behandlingskurerna är korta, ofta endast en till tre dagar, och infektionen är i regel lätt att bli av med.
Trots att hakmaskinfektion är enkel att behandla kan den medföra allvarliga hälsokonsekvenser om den lämnas obehandlad. Hos barn med kronisk infektion kan den ständiga blodförlusten leda till proteinbrist och anemi, vilket i sin tur kan hämma både den fysiska och den psykiska utvecklingen. Mycket kraftiga infektioner kan även resultera i hjärtsvikt, till följd av den långvariga blodbristen och den belastning denna innebär för hjärtat.
Det effektivaste skyddet mot hakmaskinfektion är att undvika att gå barfota i områden där jorden kan vara förorenad av mänsklig avföring, särskilt i tropiska regioner med begränsad tillgång till fungerande avloppssystem. Förbättrad sanitet, god handhygien och massavmaskningsprogram i utsatta områden har visat sig minska spridningen avsevärt. Har du nyligen rest i ett tropiskt land och misstänker att du blivit smittad bör du kontakta vården för provtagning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online