Cerebral pares (CP) är ett samlingsnamn för flera olika motoriska funktionsnedsättningar som beror på en skada eller störning i hjärnan. Tillståndet påverkar barnets förmåga att koordinera sina kroppsrörelser och hålla balansen. Diagnosen ställs oftast under barnets första levnadsår, men kan i vissa fall dröja längre.
Cerebral pares gör att musklerna blir svaga eller stela. Enligt Mayo Clinic får två till fyra av varje 1 000 nyfödda barn i Europa och USA diagnosen CP. Barn som föds för tidigt eller med låg födelsevikt löper dessutom högre risk att utveckla tillståndet.
Det finns idag ingen bot mot cerebral pares, men den goda nyheten är att sjukdomen inte fortskrider. Det bästa en förälder kan göra är att sätta in tidiga insatser – alltså få en diagnos så tidigt som möjligt och snabbt ta fram en behandlingsplan. CP kräver långsiktig vård, och omfattningen anpassas efter hur svåra barnets symtom är.
Symtomen kan variera från lindriga till svåra. Kontakta din barnläkare om du uppmärksammar något av följande:
Dokumentera gärna det du observerar och berätta direkt för din barnläkare.
Enligt Mayo Clinic ställs de flesta diagnoser när barnet är ett till två år gammalt. Eftersom symtomen vid den åldern ofta är milda – och vissa drag liknar en helt normal spädbarnsutveckling – kan det dock vara svårt att säkert fastställa diagnosen innan barnet fyllt fyra eller fem år.
För att undersöka om ditt barn har cerebral pares kan neurologen genomföra flera olika undersökningar beroende på symtomen, exempelvis ultraljud, magnetkameraundersökning (MRI), datortomografi (CAT-skanning), elektroencefalografi (EEG) och laboratorietester. Syftet med testerna är främst att utesluta andra sjukdomar och tillstånd, snarare än att direkt bevisa CP.
KidsHealth, en del av Nemours Foundations center för barns hälsomedier, beskriver tre huvudtyper av cerebral pares:
Vården av ett barn med cerebral pares bygger oftast på tre huvudsakliga insatser: läkemedel, träning och i vissa fall kirurgi.
Muskelavslappnande läkemedel kan lindra stela och sammandragna muskler. Läkaren kan bland annat förskriva diazepam (Valium) eller baklofen (Lioresal). Botox-injektioner direkt i muskulaturen kan också hjälpa till att slappna av spastiska muskler.
Fysioterapin är ofta den viktigaste delen i barnets rehabilitering. Träningen stärker musklerna och utvecklar motorik, styrka och rörlighet. Skenor eller ortoser kan underlätta gångförmågan och förebygga att musklerna drar ihop sig.
Arbetsterapin hjälper barnet att bli mer självständigt med hjälp av anpassade hjälpmedel, till exempel duschstolar och stödhandtag, kryckor, skenor eller rullstol. Många barn behöver även logopedisk behandling, eftersom ansiktets muskler – precis som resten av kroppen – kan vara stela, slappa eller spastiska. Vissa barn har stor nytta av teckenspråk eller kommunikationstavlor.
Operationer reserveras för barn med missbildningar som hindrar dem från att utvecklas på ett sätt som möjliggör ett självständigt liv, samt för barn där tidigare behandlingar inte gett tillräcklig effekt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online