Medeltida medicinska metoder: Behandlingar, läkemedel och föreställningar

Vanliga medeltida terapier

1. Blodlättning (flebotomi)

Byggde på humoralteorin (balans av blod, flegma, gult galle, svart galle). Utfördes genom venesektion, blodiglar eller koppar. Användes för nästan alla besvär.

2. Örtläkemedel

Materia medica innehöll kamomill (lugnande), lavendel (antiseptisk), rosmarin (stimulerande), mynta (matsmältande), pilbark (salicin → acetylsalicylsyra-före löpare). Tillreddes som te, päron, salvor, tinkturor.

3. Religiös och andlig läkning

Bön, reliker, salbning med helig olja, pilgrimsfärder. Kloster driver infirmarier; vård var karitativ, inte vetenskaplig.

4. Kirurgiska ingrepp

Begränsade till ytliga ingrepp: kauterisation, öppnande av abcésser, tandextraktion, amputation (ofta för gangrän/trauma). Ingen bedövning, hög dödlighet av sepsis.

5. Isolering och karantän

Spetälska (Hanseens sjukdom) ledde till spetälshus – avskilda sjukhus. Pestkarantäner (40 dagar = "quaranta giorni") började i 1300-talets Venedig.

6. Empiriska och folkmedicinska botemedel

Djurdelar (pulveriserad mumie, räflunga), mineraler (kvicksilver, arsén), urinterapi. Överlämnades muntligt; ingen kontrollerad testning.

7. Trollformler, amuletter och astrologi

Ädelstenar, skriftliga formler, planetställningar trodde påverka hälsa.

Historisk kontext

Effekt var anekdotisk; germteori, anatomi och fysiologi var okända. Renässansen och senare den vetenskapliga revolutionen ersatte gradvis dessa metoder med evidensbaserad medicin.