Urea är ett kemiskt avfallsämne som levern släpper ut i blodet. För att analysera ureanivåerna i kroppen använder läkare tester som BUN-testet (blood urea nitrogen, blodureakväve) samt urea utandningstest. Onormalt höga eller låga ureavärden kan tyda på en underliggande sjukdom, och vissa receptbelagda läkemedel kan också påverka resultaten.
Urea, även kallat urinkväve, är ett avfallsämne som bildas i levern. Levern bryter ner proteiner till ammoniak, vars kväve sedan kombinerar med andra ämnen och bildar urea. Ämnet frisätts från levern ut i blodet, där njurarna filtrerar bort det. Njurarna omvandlar urea till urin som lämnar kroppen i samband med urinering. Genom en ureaanalys kan läkare upptäcka tecken på sjukdomar som rör levern eller njurarna.
BUN-testet är ett blodprov som mäter halten urea i patientens blod. En vårdpersonal tar ett blodprov från patientens arm, som därefter skickas till ett laboratorium för analys. Enligt U.S. National Library of Medicine ligger normala BUN-värden vanligtvis mellan 7 och 20 milligram ureakväve per deciliter blod. En läkare kan beställa detta test – ofta tillsammans med ett kreatinintest – om det finns misstanke om njursvikt.
Onormalt höga BUN-värden kan tyda på ett allvarligt medicinskt tillstånd, exempelvis gastrointestinal blödning, kronisk hjärtsvikt eller hjärtinfarkt. Njursjukdom, njursvikt samt blockeringar i urinvägarna kan också leda till ansamling av urea i blodet. Omvänt kan låga BUN-värden ses hos överhydrerade patienter, personer med undernäring samt individer med leversvikt.
Flera läkemedel kan höja patientens ureanivåer i blodet, bland annat tetracykliner, höga doser acetylsalicylsyra och tiaziddiuretika. Även probenecid, rifampicin och propranolol kan ge förhöjda värden. Streptomycin och kloramfenikol kan däremot sänka ureahalten i blodet. Därför bör patienten alltid informera sin läkare om alla receptbelagda och receptfria läkemedel som används, så att läkaren kan väga in deras effekt vid tolkningen av ureaanalysen.
Urea utandningstestet mäter mängden av en specifik koldioxidisotop i patientens utandningsluft för att påvisa bakterien Helicobacter pylori. Patienten sväljer en kapsel som innehåller urea. Om bakterien finns i magen bryter den ner urean och omvandlar den till koldioxidisotopen, som en specialutrustad apparat sedan mäter i utandningsluften. Visar testresultatet ingen koldioxidisotop betyder det att patienten inte har Helicobacter pylori i magen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online