Bolusmatning är en metod där näring tillförs via en matningssond till personer som inte kan eller inte vill äta på vanligt sätt. Det är en av flera tekniker inom det som sammanfattas som enteral näring, alltså näring som ges direkt till mag-tarmkanalen. Bolusmatning följer i regel väl etablerade riktlinjer och kan användas för både barn och vuxna med olika tillstånd, exempelvis svår undernäring, koma eller anorexi.
Bolusmatning används för personer som tål en relativt stor mängd näring vid ett och samma tillfälle. Näringen kan ges genom en sond som förs genom näsan ner till magsäcken, genom en sond som passerar munnen, eller via en sond som går direkt in i magsäcken genom bukväggen. Termen "bolus" syftar på att hela portionen ges i ett sammanhängande förlopp, ungefär som ett vanligt mål mat, i stället för kontinuerligt under lång tid.
Enligt Merck Manuals Online Medical Library ges bolusmatning i form av en flytande näringslösning. Beroende på patientens behov kan lösningen innehålla en enskild typ av näringsämne, som protein, fett eller kolhydrat; blandningar av vanliga livsmedel; eller specialframställda formler som är anpassade för att möta specifika övergripande näringsbehov. Valet av formula görs alltid i samråd med läkare eller dietist utifrån patientens diagnos, näringsstatus och tålighet.
Schema för bolusmatning bestäms individuellt för varje patient. Vanligtvis sker matningen ungefär var fjärde till sjätte timme medan patienten är vaken. I början av en matning öppnar sjuksköterskan eller patienten rätt mängd och typ av näring utifrån patientens behov. Därefter kopplas en spruta till patientens matningssond. När sprutan är korrekt placerad fylls den med näringslösning, som långsamt förs in i patientens system. Gravitationen används ofta för att underlätta processen, varvid sprutan hålls högt upp så att lösningen rinner ner av sig själv. Beroende på sprutans storlek och patientens näringsbehov upprepas stegen tills hela portionen är given. Om patienten inte kan mata sig själv sköter sjuksköterska eller annan medicinsk personal detta. Efter matningen bör patienten hålla sig upprätt i ungefär en timme för att säkerställa en god absorption av näringen och minska risken för reflux.
Bolusmatning av ett barn följer samma grundläggande riktlinjer, men vissa extra försiktighetsåtgärder krävs normalt. Innan matningen påbörjas kontrollerar en förälder eller sjuksköterska med hjälp av ett stetoskop att barnets matningssond ligger rätt placerad. Under matningen är det bäst att efterlikna den ättakt som barnet normalt skulle ha. Går matningen för snabbt kan sonden sänkas för att sakta ner tempen. Om barnet kvävs eller får kväljningar under matningen avbryts proceduren omedelbart, och föräldern eller sjuksköterskan ser till att barnets mun är fri från kräkningar eller andra hinder. Om allt ser bra ut kontrolleras sondens placering igen, och matningen fortsätter i långsammare takt.
Om bolusmatning inte är ett lämpligt första alternativ, eller om patienten utvecklar illamående som en följd av bolusmatning, kan läkarna använda en metod som kallas kontinuerlig enteral näring. Vid denna teknik får patienten mindre mängder näring genom en sond som förblir ansluten under hela dygnet, ofta med hjälp av en näring pump. Valet mellan bolusmatning och kontinuerlig näring görs alltid utifrån patientens individuella behov, tålighet och livssituation, i samråd med vårdteamet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online