Epilepsi är en kronisk neurologisk sjukdom som kännetecknas av återkommande anfall. Ett anfall uppstår när elektriska impulser stör hjärnans normala aktivitet. Det finns flera olika former av epilepsi, men de har alla det gemensamt att de präglas av upprepade anfall över tid.
Epilepsi har funnits lika länge som mänskligheten själv och omnämns i några av de allra äldsta skriftliga källorna. Den mest kända tidiga beskrivningen kommer från Hippokrates runt 400 f.Kr., som skrev: ”Det är så med den sjukdom som kallas helig: den förefaller mig inte vara mer gudomlig eller helig än andra sjukdomar, utan har en naturlig orsak liksom andra åkommor.” Redan då förstås alltså att epilepsi var en medicinsk, inte övernaturlig, åkomma.
Alla anfall beror inte på epilepsi. Medan epilepsi drabbar upp till 1 procent av befolkningen, kommer upp till 9 procent av alla människor att drabbas av minst ett anfall under sin livstid. Så kallade icke-epileptiska anfall (pseudoseizurer) orsakas oftast av stress. Utlösta anfall kan i stället triggas av trauma, lågt blodsocker, hög feber, låga natriumvärden i blodet eller av abstinens från droger eller alkohol.
Det finns fyra huvudtyper av epilepsi:
Hos denna form finns det ofta en familjär historia av epilepsi. Sjukdomen visar sig vanligtvis i barndomen eller ungdomsåren, men diagnosen ställs ibland inte förrän i vuxen ålder. Hjärnan ser normal ut vid magnetresonansundersökning (MRI), medan elektroencefalografi (EEG) kan påvisa de onormala elektriska urladdningar som är typiska för epilepsi. Patienter kan få plötsliga, kortvariga ryckningar i extremiteterna (myoklona anfall), fromvaroanfall (absenser) eller stora anfall (generaliserade tonisk-kloniska anfall).
Denna form debuterar vanligtvis hos barn i åldern 5 till 8 år, ofta med en familjär koppling. Det är en mild variant av epilepsi, och barnet växer oftast ifrån den vid puberteten. Anfallen inträffar oftast under sömnen och kan vara antingen partiella motoriska anfall som drabbar ansiktet, eller stora tonisk-kloniska anfall.
Denna typ orsakas av omfattande hjärnskador, exempelvis skada under förlossningen. Patienter med denna form har ofta andra neurologiska problem, som intellektuell funktionsnedsättning eller cerebral pares. Hjärnsjukdomar såsom adrenoleukodystrofi kan också ligga bakom, liksom hjärninflammationer såsom meningit och encefalit. Vanliga anfallsformer är myoklona, toniska, generaliserade tonisk-kloniska, absens- och atoniska anfall.
Denna form börjar i vuxen ålder och är den vanligaste typen av epilepsi. Orsakerna kan vara tumörer, medfödda hjärnavvikelser, stroke, cystor, infektioner eller ärrbildning i hjärnvävnaden. Eftersom avvikelserna ofta är mikroskopiska är de svåra att se på en MRI-undersökning. Tillståndet kan ofta kontrolleras med läkemedel; hjälper inte detta kan hjärnkirurgi, där det ärrade området tas bort, vara ett alternativ som kan stoppa anfallen.
Läkemedel, exempelvis fenobarbital, används ofta för att kontrollera epileptiska anfall. I de flesta fall måste patienten fortsätta medicineringen under resten av livet, med undantag för idiopatisk partiell epilepsi som ofta växer bort. Om läkemedel inte minskar eller stoppar anfallen kan patienten bli aktuell för hjärnkirurgi. Idag finns dessutom fler behandlingsalternativ, som nya antiepileptika, ketogen diet och nervstimulering, vilket ger många patienter god anfallskontroll.
Epilepsi kan påverka en persons möjlighet att köra bil eller utföra vissa yrken, något som i viss mån även medicineringen kan göra. Reglerna varierar mellan länder och regioner – i vissa delstater i USA får en person med epilepsi exempelvis inte köra bil förrän fem år har gått sedan senaste anfallet. Med rätt behandling och stöd kan dock de flesta med epilepsi leva ett aktivt och normalt liv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online