Familjer med barn som har fått diagnosen Tourettes syndrom och ADHD kan uppleva att de måste navigera genom ett verkligt minfält av oförutsägbart beteende, starka känslor, antaganden och felaktiga attityder från omgivningen. Barnet och dess familjemedlemmar kan utsättas för missförstånd och negativa reaktioner från personer som inte vet att barnet inte agerar medvetet eller i syfte att ställa till det. Ibland kan till och med familjemedlemmar själva ha utvecklat felaktiga föreställningar om barnet.
När ett barn visar symtom på tics – det vill säga syfteslösa, oregelbundna, repetitiva och korta ljud eller rörelser – går läkaren igenom barnets sjukdomshistoria och dokumenterar vilka symtom föräldrarna redogör för. Det är inte nödvändigt att läkaren själv bevittnar ett tic för att kunna ställa diagnosen Tourettes syndrom, även om det kan vara till stor hjälp. Vissa föräldrar tar därför med en videoinspelning av sitt barn under tics-aktivitet till läkarmottagningen.
Under diagnosprocessen diskuterar läkaren hur ticsen påverkar barnets skolgång och sociala liv. Ytterligare utredningar kan beställas, exempelvis en psykologisk utredning och tester för att upptäcka eventuella inlärningssvårigheter.
Läkaren bör också utreda patienten för tvångssyndrom (OCD) och ADHD, eftersom dessa tillstånd ofta förekommer samtidigt med Tourettes syndrom. Under utredningen kan det även vara aktuellt med ett elektroencefalogram (EEG), blodprover och en datortomografi (CT) för att utesluta andra tillstånd eller orsaker bakom ticsen.
Föräldrar till ett barn som verkar vara i konstant rörelse, har svårt att lyssna eller koncentrera sig, eller som lätt blir distraherat, kan undra om barnet helt enkelt är "väldigt aktivt" eller om det har ADHD. Det finns inget fysiskt test som kan fastställa denna diagnos. Istället påbörjar läkaren ett detektivarbete: hen samtalar med föräldrarna och ber dem fylla i ett utförligt frågeformulär. Om barnet redan går i skolan tillfrågas också läraren. Barnet remitteras oftast till en psykolog för en fullständig utredning och eventuell ADHD-diagnos. Föräldrarna bör därvid fråga om strategier för inlärning och coping.
Ett barn som har fått diagnosen Tourettes syndrom och/eller ADHD får inte tics eller uppvisar hög aktivitet för att det vill bråka eller "vara dumt". Innan barnet hunnit lära sig strategier för att hantera sina symtom kan det helt enkelt inte styra sina tics eller sin aktivitetsnivå. Familjemedlemmar såväl som allmänheten antar ofta felaktigt att dessa barn utagerar för att få uppmärksamhet eller för att slippa skolaktiviteter och läxor.
Familjen till ett barn med ADHD och/eller Tourettes syndrom bör överväga att träffa en familjeterapeut för att lära sig förstå och bemöta sitt barn på bästa sätt. Före diagnosen kan vissa familjemedlemmar ha utvecklat en negativ inställning till barnet i tron att det utagerar medvetet. De kan också ha utvecklat en viss bitterhet eftersom de anser att barnet får "för mycket" uppmärksamhet. Barnet, som ofta är mycket intelligent och intuitivt, har sannolikt uppfattat dessa negativa känslor, vilket kan bidra till en låg självkänsla.
Om barnet har både Tourettes syndrom och ADHD behöver läkaren noggrant överväga vilka läkemedel som ska förskrivas. Ritalin kan exempelvis förvärra Tourettes syndrom och ticsen. Föräldrar till ett barn med båda tillstånden bör därför även utbilda sig själva, så att de kan säkerställa att barnet får den mest lämpliga medicineringen och behandlingen.
Föräldrarna bör också allvarligt överväga att låta barnet träffa en psykolog, så att det kan lära sig att hantera både sina tics och sitt ADHD-relaterade hyperaktivitet, koncentrationssvårigheter och impulsivitet. Den psykologiska terapin bör genomföras i kombination med eventuella familjeterapisessioner. Syftet med psykologbesöken och familjeterapin är att hjälpa barnet att hantera sina tillstånd och utveckla strategier för vardagen, samtidigt som familjen får möjlighet att se över sina relationer och hur dessa påverkat synen på varandra.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online