När andra barn leker, delar med sig och bemöter varandra med omtanke, medan ditt eget barn verkar helt okontrollerbart, kan det kännas som att man misslyckats som förälder. Om ditt barn dessutom börjar hamna i konflikter med skolan, myndigheter eller andra auktoriteter är det lätt att grubbla över vad man själv skulle ha gjort annorlunda. Har du att göra med ett barn eller en tonåring som är mycket svår att hantera kan det röra sig om en uppförandestörning. Uppförandestörning med debut i barndomen beskrivs i DSM-IV som en störning där ett barn eller en tonåring fortsätter uppvisa misskötsamt beteende trots upprepade försök till korrigering.
Enligt American Psychiatric Association används fyra huvudkategorier i DSM-IV för att diagnostisera uppförandestörning med debut i barndomen:
Barn med uppförandestörning verkar ofta sakna respekt för andras rättigheter och för samhället i stort. De ignorerar dessutom ofta de normala beteendereglerna som de flesta i samma ålder följer.
För att diagnosen ska kunna ställas måste tre av följande beteenden ha förekommit under det senaste året, varav minst ett under de senaste sex månaderna: aggression mot person eller djur genom mobbning, hot eller skrämsel; initiering av fysiska slagsmål; användning av vapen som kan orsaka allvarlig skada (till exempel basebollträ, kniv, gevär eller tegelsten); grymhet mot personer i omgivningen; stöld i offrets närvaro (inklusive rån, väskryckning eller utpressning); sexuella övergrepp; destruktion av egendom; stöld; allvarliga lögner; skolk; samt brytande av utegångsförbud och andra regler före 13 års ålder.
Uppförandestörning med debut i barndomen är en av två undergrupper av erkända uppförandestörningar. Vid denna form inleds beteendet innan barnet fyllt 10 år, och barnet har ofta redan visat fysisk aggression. De flesta patienter med barndomsdebuterande uppförandestörning är pojkar, som ofta har problem med kamratrelationer och ofta hamnar i fysiska bråk. Denna form innebär dessutom en högre risk för att utveckla antisocial personlighetsstörning senare i livet, jämfört med uppförandestörning som debuterar i tonåren.
Uppförandestörning klassificeras i olika nivåer beroende på hur allvarliga problemen är. Om ett barn uppvisar några få beteendeproblem utöver minimikraven för diagnos klassificeras störningen som mild. Detta inkluderar exempelvis lögn, skolk och brott mot familjens husregler. Visar barnet mer allvarliga beteenden än vad diagnosen kräver klassificeras den som måttlig. Sådana beteenden omfattar stöld, manipulation av andra för att slippa skyldigheter eller få som man vill, samt brott mot husregler. Den svåra kategorin används när personen begår handlingar mot samhället som kan orsaka stor skada, exempelvis våldtäkt, rån med våld, väpnade rån och annat grovt våld.
Enligt American Psychiatric Association har upp till 95 procent av barnen med uppförandestörning även samtidiga störningar, exempelvis ADHD, Tourettes syndrom, trotssyndrom (ODD) eller depression.
En studie av Phelps och McClintock från 1994 visade att cirka 6 procent av befolkningen utvecklar uppförandestörning. Studien fann också att förekomsten varierade mellan olika regioner beroende på områdets demografiska sammansättning.
Uppförandestörning med debut i barndomen kan vara en allvarlig störning, men det finns inget som tyder på att alla barn med diagnosen kommer att utveckla antisociala störningar senare i livet. Ungefär 50 till 70 procent av barnen med uppförandestörning med debut i barndomen blir stabila som vuxna. Riskfaktorerna är ännu inte helt klarlagda, men en kombination av biologiska och miljömässiga faktorer verkar spela roll.
Barnets tidiga personlighetsdrag anses kunna fungera som tecken på vilka barn som riskerar att utveckla uppförandestörning. Barn med uppförandestörning tolkar ofta sociala signaler fel, och de har ofta haft föräldrar som var otåliga med dem när de var mycket små.
Behandlingen av uppförandestörning med debut i barndomen omfattar flera delar av barnets liv. Barnet bör delta i samtalsterapi där hen lär sig färdigheter som stödjer utveckling och tillväxt, samt hur man anpassar sig till förändringar och löser problem på ett effektivt sätt.
Föräldrarna bör också gå i terapi för att utveckla sina föräldrafärdigheter – både generellt och specifikt för att kunna fostra ett barn med uppförandestörning.
Lärare och andra som är involverade i barnets utbildning bör även de få stöd och utbildning i hur man på bästa sätt hanterar och undervisar ett barn med uppförandestörning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online