Enligt Society of Interventional Radiology drabbas en tredjedel av alla kvinnor av kronisk bäckensmärta vid någon tidpunkt i livet, och bäckenkongestionssyndrom är den enda orsaken till kronisk bäckensmärta hos 30 procent av alla patienter. Tillståndet är vanligast bland kvinnor, men många fall hos manliga patienter har också dokumenterats.
Bäckens venösa kongestionssyndrom, oftare känt som bäckenkongestionssyndrom (PCS), är ett tillstånd som orsakar kronisk bäckensmärta när åderbråck utvecklas nära stora nerver i bäckenet. Åderbråck är blodkärl som har blivit utvidgade, svullna och ofta vridna på grund av att överflödigt blod samlas upp och töjer kärlväggarna. De utvecklas vanligtvis i benen och kan vara extremt smärtsamma, särskilt när man står eller går. Åderbråck i benen eller på andra ställen i bäckenregionen som stör funktionen hos närliggande nerver och orsakar kronisk bäckensmärta utgör den huvudsakliga patologin bakom bäckens venösa kongestionssyndrom.
De exakta orsakerna till bäckenkongestionssyndrom är fortfarande okända, men tillståndet är vanligast hos kvinnor mellan 20 och 45 år som har varit gravida minst en gång, och särskilt hos kvinnor som har genomgått flera graviditeter. Kvinnor med polycystiskt ovariesyndrom (PCOS) och hormonella obalanser löper också större risk att utveckla bäckenkongestionssyndrom.
Det vanligaste symtomet på bäckenkongestionssyndrom är dov, värkande smärta eller tryck, vanligtvis koncentrerat kring ländryggen och buken. Andra vanliga symtom inkluderar onormala flytningar eller blödningar, framträdande åderbråck i bäckenregionen, ökad smärta under samlag, svullnad i underlivet samt känslor av allmän nedstämdhet och olust. Symtomen förvärras under menstruation och graviditet, liksom när den drabbade står stilla länge eller är trött, särskilt i slutet av dagen. Många kvinnor kan också uppleva en plötslig viktökning som liknar den som sker under graviditet.
Bäckenultraljud eller transvaginalt ultraljud kan användas för att utesluta andra tillstånd med liknande symtom, men är vanligtvis inte tillräckligt detaljerade för att fullständigt undersöka de bäckenvener som kan ligga bakom bäckenkongestionssyndrom. Noggrant riktad magnetresonanstomografi (MR) är den mest icke-invasiva metoden och betydligt effektivare än ultraljud för att identifiera problematiska nerver, men ger ändå inte korrekt resultat 100 procent av gångerna. Bäckenvenografi och datortomografi (CT) är de mest effektiva diagnostiska verktygen vid bäckenkongestionssyndrom, men båda medför större risker. Venografi kräver injektion av intravenös kontrastvätska i organen i nedre delen av buken, och kraftiga allergiska reaktioner mot kontrastmedlet är vanliga och kan i värsta fall vara dödliga. Datortomografi innebär dessutom en högre stråldos och är inte säker för gravida kvinnor.
Behandling av bäckenkongestionssyndrom kan vara mycket utmanande eftersom tillståndet yttrar sig olika från patient till patient, men flera behandlingsalternativ finns tillgängliga. Enligt Society of Interventional Radiology är embolisering den mest effektiva icke-kirurgiska behandlingen som finns, och ingreppet "utförs framgångsrikt i 95–100 procent av fallen". Det utförs genom att en kateter förs in i lårbensvenen, varefter ett skleroserande läkemedel används för att krympa blodkärlen och stänga venen, vilket lindrar det smärtsamma trycket och svullnaden.
Vanliga smärtstillande medel (analgetika), hormonterapiläkemedel och receptbelagda narkotiska smärtstillande preparat kan ge viss lindring, men de flesta läkemedel har visat sig otillräckliga för att helt behandla symtomen hos många patienter. Antidepressiva medel används ofta som ett alternativ, tack vare deras kraftfulla smärtlindrande egenskaper vid nervsmärta samt för att hjälpa till att hantera den ångest och depression som ofta följer med kroniska nervsmärtstillstånd.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online