Enligt National Institutes of Health (NIH) räknas Parkinsons sjukdom till de tillstånd som definieras som motoriska systemrubbningar. Dessa störningar orsakas av att hjärnans dopaminproducerade nervceller gradvis går förlorade. National Institute of Neurological Disorders and Stroke (NINDS) uppger att forskare arbetar intensivt med att utveckla nya skyddande läkemedel som kan förebygga, fördröja eller möjligen vända sjukdomens symtom.
Idag finns ingen botande behandling för Parkinsons sjukdom, men ett antal läkemedel kan öka hjärnans tillgång på dopamin och därmed lindra många av symtomen. Här går vi igenom de vanligaste läkemedelsgrupperna och hur de verkar.
Enligt Mayo Clinic är levodopa det mest effektiva läkemedlet mot Parkinsons sjukdom. Det är ett naturligt ämne som alla har i kroppen. När det tas via munnen passerar levodopa in i hjärnan, där det omvandlas till dopamin.
Levodopa kombineras ofta med karbidopa, vilket bland annat utgör grunden för läkemedlet Sinemet. Karbidopa försenar omvandlingen av levodopa till dopamin tills substansen hunnit nå hjärnan, vilket gör behandlingen mer effektiv.
NIH uppger att mer än 75 procent av patienterna med Parkinsons sjukdom får hjälp av levodopa. Tyvärr kan läkemedlets terapeutiska effekt avta i takt med att sjukdomen fortskrider.
Biverkningar av levodopa kan bland annat vara ofrivilliga rörelser, kroniskt illamående, kräkningar eller diarré.
Dopaminagonister skiljer sig från levodopa eftersom de inte omvandlas till dopamin i kroppen. I stället verkar de genom att efterlikna dopaminets effekter i hjärnan och får nervcellerna att reagera som om dopamin faktiskt fanns närvarande.
Dopaminagonister är inte lika effektiva som levodopa för att behandla symtomen, men deras effekt varar oftast längre. De används därför ofta som kompletterande behandling när levodopas effekt blir mindre tillförlitlig.
Vanliga biverkningar är hallucinationer, sömnighet och svullnad. Läkemedlen har även kopplats till tvångsmässiga beteenden, exempelvis hypersexualitet och tvångsätning.
MAO B-hämmare (monoaminoxidashämmare typ B), exempelvis selegilin (Eldepryl) och rasagilin (Azilect), hjälper till att hämma nedbrytningen av både kroppens naturliga dopamin och det dopamin som bildas från levodopa. På så sätt förlängs dopaminets verkan i hjärnan.
Biverkningar är ovanliga, men läkemedlen kan interagera med vissa narkotiska preparat och antidepressiva mediciner, vilket bör diskuteras med läkare.
Katekol-O-metyltransferashämmare (COMT-hämmare) förlänger effekten av behandling med karbidopa-levodopa genom att blockera ett enzym som annars bryter ner levodopa. Det gör att läkemedlet verkar under en längre tid.
Möjliga biverkningar omfattar leverfunktionsavvikelser, illamående och diarré.
Antikolinergika, exempelvis trihexyfenidyl och bensztropin (Cogentin), kan ge måttlig kontroll över den skakning (tremor) som ofta förknippas med Parkinsons sjukdom. Biverkningarna, som kan innefatta förvirring och hallucinationer, kan dock ibland väga tyngre än fördelarna med behandlingen.
Det antivirala läkemedlet amantadin (Symmetrel) kan förskrivas för tillfällig lindring i tidigt skede av sjukdomen. Det kan även läggas till behandling med karbidopa-levodopa i senare stadier. Kända biverkningar är svullna anklar och violetta fläckar på huden.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online