Ett bråck kan uppstå hos en person i vilken ålder som helst. Utbuktningen av kroppsvävnad beror på att en del av tarmen, bukvävnaden eller ett annat organ pressas ur sitt normala läge. Ett spigelskt bråck, även känt som lateralt ventralbråck, är den mest ovanliga typen av bråck. Det är ofta svårt att diagnosticera och kan, om det lämnas obehandlat, leda till allvarliga komplikationer.
Ett spigelskt bråck kan, precis som andra typer av bråck, bero på en medfödd defekt i bindväven, tunga lyft, fysisk aktivitet och idrott, övervikt, hosta, graviditet, infektion efter en operation, ansamling av vätska i buken samt ansträngning vid urinering eller tarmtömning. Ärftlighet spelar också en roll för sannolikheten att en person utvecklar denna typ av bråck. Med tiden försvagas den nedre delen av bukväggen ytterligare på grund av tidens gång och det tryck som olika aktiviteter medför.
Symtomen längs den nedre bukväggen kan omfatta ömhet, smärta samt en utbuktande massa eller vävnad. Illamående och kräkningar är vanligt förekommande om den bråckiga vävnaden orsakar en tarmblockering. Ihållande smärta i kombination med tarmblockering kan vara ett tecken på ett strangulerat bråck. Detta innebär att blodflödet till tarmen minskar, vilket kräver akut medicinsk vård för att förhindra att tarmen blir gangrenös. Är tillståndet medfött blir det oftast tydligare när barnet är upprört eller gråter.
Att ställa diagnos vid ett spigelskt bråck är ofta utmanande, eftersom den smärtsamma massan ofta är instängd i bukväggen. Diagnostiken inleds vanligtvis med en fysisk undersökning, som därefter följs av ultraljudsundersökning eller datortomografi (CT). Dessa undersökningar är värdefulla verktyg för att upptäcka bråcket i tid och därmed undvika allvarliga komplikationer.
Kirurgisk reparation är nödvändig vid ett spigelskt bråck, eftersom det har hög risk att stranguleras. Antingen laparoskopisk kirurgi (titthålsoperation) eller konventionell öppen kirurgi via ett snitt kan utföras. Innehållet i bråcksäcken tas bort och de förskjutna organen återförs till sitt rätta läge innan såret sutureras. Den försvagade bukväggen förstärks därefter med ett kirurgiskt nät för att förhindra återfall – utan detta nät är risken stor att bråcket återkommer. Nätbaserad reparation är en välbeprövad och grundläggande metod som används rutinmässigt.
Återhämtningstiden för patienten är relativt kort – vanligtvis cirka två veckor – och förloppet är oftast problemfritt oavsett operationsmetod. Den laparoskopiska metoden föredras ofta eftersom den minimerar risken för infektion och förkortar sjukhusvistelsen. En uppföljningsundersökning hos den behandlande läkaren efter operationen är standard för att utesluta komplikationer, så att patienten tryggt kan återgå till sina normala aktiviteter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online