Hakmask är den näst vanligaste typen av parasitiska rundmaskar hos människor, enligt den amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC. Olika arter av hakmask som infekterar människor finns runt om i hela världen, och de allra flesta infektioner uppkommer i varma och fuktiga klimat.
CDC rapporterade att nästan 1,3 miljarder människor världen över bar på en hakmaskinfektion år 2002, vilket gör parasiten till ett betydande globalt folkhälsoproblem.
Hakmaskarter som infekterar människor är framför allt Ancylostoma duodenale och Necator americanus. Det finns även hakmaskarter som främst drabbar sällskapsdjur men som även kan smitta människor, samt vissa arter som kan tränga in i mänsklig hud utan att orsaka någon fortsatt sjukdom.
Hakmaskägg finns i jorden, där de kläcks till larver med förmågan att tränga genom mänsklig hud. Infektion sker oftast hos människor genom att man går barfota på infekterad mark. Smitta kan dock även ske genom att man råkar svälja larver, till exempel när händer eller livsmedel kommit i kontakt med infekterad jord.
Hakmask är vanligt förekommande hos hundar och katter, särskilt hos valpar och kattungar. Masken kan överföras till människor, särskilt barn, via intag av kontaminerad jord eller genom att larverna tränger genom huden. För att förhindra zoonotisk smitta bör sällskapsdjur avmaskas regelbundet.
Hakmaskens livscykel börjar i tarmarna, där den vuxna honan producerar tusentals ägg som passerar ut ur kroppen med avföringen. I jorden kläcks äggen till larver som tränger genom huden på sin nya värd. Därifrån vandrar larverna vidare till lungorna, tar sig upp genom luftvägarna till svalget och sväljs sedan ner till tunntarmen.
I tunntarmen utvecklas larverna till fullvuxna maskar som är ungefär en centimeter långa. Där fäster de sig vid tarmväggen och lever på värdens blod.
Vanliga symptom på hakmaskinfektion är diarré och buksmärtor. Klåda och utslag kan också förekomma på den plats där larven trängde genom huden. Eftersom de vuxna maskarna fäster sig i tarmen och suger blod kan infektionen leda till järnbristsanemi.
Vid svåra infektioner, samt hos spädbarn, äldre eller personer med försvagat immunförsvar, kan dessutom hjärt-, lung- och mag-tarmsymtom förekomma, liksom närings- och ämnesomsättningsrubbningar.
För att kunna diagnostisera en hakmaskinfektion krävs mikroskopisk identifiering av maskägg i ett avföringsprov. Denna metod visar dock inte vilken art av hakmask som drabbar patienten.
En hakmaskinfektion behandlas vanligtvis med läkemedlen albendazol, mebendazol eller pyrantel pamoat. Behandlingen är i regel effektiv och botar infektionen helt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online