Tillsammans med död och skatter kan män som blir gamla räkna med ytterligare en livets säkerhet: godartad prostatahyperplasi, BPH. Sjukdomen definieras enkelt som en förstoring av prostatan – en icke-cancerös cellöverväxt i prostatkörteln. BPH är kronisk och progressiv och leder ofta till en rad fysiska besvär, bland annat urinproblem, blåssten och inkontinens. Den kan dock hanteras med flera olika behandlingsmetoder.
Trots sitt namn betyder "aktiv övervakning" inte att man bara väntar och inte gör något åt besvären. Livsstilsförändringar – som att justera vätskeintaget, se över kosten och tömma blåsan regelbundet – räcker ibland för att lindra symptomen. Patienten skjuter upp medicinsk behandling men följs regelbundet upp, och behandling sätts in om tillståndet försämras.
Läkemedel är oftast det första alternativet. Så kallade alfablockerare, exempelvis doxazosin, terazosin, tamsulosin och alfuzosin, får prostatakörteln att slappna av. Biverkningar av dessa läkemedel kan vara trötthet, huvudvärk, nästäppa och yrsel.
Lika effektiva som alfablockerarna är finasterid och dutasterid, som godkändes för behandling av BPH 1996. Finasterid kan orsaka nedsatt libido och erektionssvikt hos tre till fyra procent av patienterna. Samtidigt har det visat sig mycket effektivt för att stoppa utvecklingen av BPH och minska behovet av framtida kirurgi. Studien Prostate Cancer Prevention Trial har dessutom tytt på att finasterid kan förebygga prostatacancer.
Fytoterapi är ett alternativ där växtbaserade kosttillskott används. Behandlingsformen är oreglerad, ofta kostsam och saknar vetenskapligt bevisad effekt.
En mindre andel patienter rapporterar att sågpalmetto hjälper mot BPH-besvären. Även om vetenskapligt stöd ännu inte finns finns det ingen fara i att pröva detta naturliga preparat.
Om symtomen förvärras och stör vardagen trots medicinering bör operation övervägas för att ta bort allt överskott av prostatavävnad. Transuretral resektion av prostata (TURP), ibland kallad "roto-rooter-kirurgi", är den vanligaste operationsmetoden vid BPH. Ingripet leder till infertilitet, men andra biverkningar är få.
Vid kraftigt förstorade prostatan föreslås ibland öppen prostatektomi, där ett snitt görs genom buken för att avlägsna överskottsvävnaden. Ejakulationsproblem och erektionssvikt är vanliga biverkningar vid denna metod.
Transuretral elektrovaporisering av prostata (TUVP) värmer upp och förångar överväxten med minimala biverkningar.
Laserprostatektomi lindrar urinbesvären genom att värmebehandla och förånga överskottsvävnaden. Resultaten är jämförbara med TURP.
För mindre prostatan finns ingrepp som syftar till att lindra besvären utan att hela BPH-vävnaden tas bort. Alternativ att överväga är transuretral incision av prostata (TUIP), transuretral mikrovågsterapi (TUMT), transuretral nålabslation (TUNA) samt högiintensivt fokuserat ultraljud (HIFU). På kort sikt kan urininkontinens, ejakulationsproblem och sexuell dysfunktion förväntas. De långsiktiga effekterna är ännu inte helt utredda.
En prostatstent är en mekanisk anordning som hjälper mot urin- och tömningsbesvär. Ett metallnät placeras in i uretret och prostatan för att hålla kanalen öppen. Metoden används vanligtvis endast hos äldre patienter eller män med andra allvarliga sjukdomstillstånd.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online