De flesta barn slutar av sig själva att kissa på sig på natten. Men om ditt barn har fyllt sju år och fortfarande våtar sängen kan ni tillsammans bestämma vilken behandling som passar bäst. Finns det en ärftlig benägenhet i familjen är det troligt att barnet slutar vid ungefär samma ålder som den förälder som också hade problemet.
Desmopressinacetat, även känt som DDAVP, ökar nivåerna av ett antidiuretiskt hormon i barnets kropp. Hormonet gör att kroppen producerar mindre urin under natten, så att blåsan inte fylls lika snabbt – vilket minskar risken för nattliga olyckor. Läkemedlet finns endast i oral form. Biverkningarna är få, men den allvarligaste är krampanfall om barnet får i sig för mycket vätska.
Om ditt barn har starka blåsksammandragningar kan två andra typer av läkemedel hjälpa till att lugna blåsan: Ditropan (oxybutynin) eller Levsin/Levsinex (hyoscyamin). Dessa minskar blåsans sammandragningar och ökar dess kapacitet. Vanliga biverkningar är rodnad i ansiktet och torr mun.
En tricyklisk antidepressiv medicin, exempelvis imipramin, kan också hjälpa barnet att öka blåsans kapacitet.
Beroende på vad som orsakar sängvätningen kan en kombination av läkemedel vara effektiv. Observera dock att sängvätningen ofta kommer tillbaka om behandlingen avbryts.
Om det inte finns någon fysisk orsak till sängvätningen kan du hjälpa ditt barn med följande åtgärder:
Ett fuktalarm består av en liten fuktkänslig dyna som kopplas till ett batteridrivet larm och placeras på barnets säng. När barnet börjar kissa går larmet igång, vilket väcker barnet och avbryter urineringen så att hen hinner gå till badrummet. Om barnet sover tungt och inte hör larmet kan en vuxen behöva lyssna efter det och väcka barnet.
Enligt Mayo Clinic är fuktalarm det bästa långsiktiga valet mot sängvätning. Det kan dock ta upp till två veckor innan du ser positiva resultat och upp till tre månader innan barnet uppnår helt torra nätter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online