En total höftledsoperation, eller höftartroplastik, kan vara ett attraktivt alternativ för många personer som lider av kronisk smärta eller nedsatt rörlighet i höftleden. Dessa besvär kan bero på skador eller på förlust av benmassa till följd av sjukdom eller hög ålder. Tekniken och utformningen av höftproteser har förbättrats avsevärt sedan den ursprungliga operationsmetoden utvecklades, men tanken på att konstgjorda material placeras in i kroppen väcker frågor om protesens hållbarhet och risken för komplikationer över tid.
Det finns idag två huvudtyper av metallhöftproteser. Den första typen som utvecklades bestod av en liten metallkula som förankrades i lårbenet, tillsammans med en metallskål som ersatte den ursprungliga ledpannan. Mellan de två metallytorna placerades en plastinsats. Eftersom plast slits snabbare än metall tenderade skålen att nötas ned genom den kontinuerliga kontakten med metallkulan. Ansamlingar av plastrester i området kunde med tiden leda till att protesen luckrades upp.
Den andra typen av metallprotes saknar helt plastkomponenter. Lårbenskulan är betydligt större, vilket ger en bättre passform i metallskålen. Metallen som används är en kobolt-krom-legering känd som Vitallium. Det är en mycket slitstark legering, men även detta material nöts ned gradvis med tiden. Enligt American Academy of Orthopaedic Surgeons har denna metall-mot-metall-protes dock visat bättre hållbarhet än metall-mot-plast-varianten.
När en höftprotes börjar uppvisa tecken på slitage eller felställning är de vanligaste symtomen smärta och ökad begränsning av rörligheten i området. Detta beror på att protesens funktion försämras och/eller att metallkomponenterna nöts ned, enligt Hip and Knee Institute. I takt med att delarna slits förlorar de den täta passform som krävs för optimal funktion. Förbindelsen mellan kula och skål luckras upp, vilket gör att leden hamnar i fel läge. Rörligheten minskar successivt, och smärtan orsakas av att protesens komponenter inte längre ligger rätt i förhållande till varandra.
Forskning har bedrivits kring möjligheten till biverkningar, både från protesen själv och från de partiklar som bildas vid normalt slitage av komponenterna. Dermatit (hudinflammation) och reaktioner på jonisering av metall, främst kobolt, är två av de allvarligare biverkningar som studerats. Även om statistiken varierar när det gäller hur allvarliga ansamlingarna av partiklar är, tyder tillgängliga data på att svårighetsgraden av biverkningarna bedöms som låg.
Ingripandena för att korrigera avstötning av en metallhöftprotes kan vara omfattande. Följder av avstötningssymtom kan innefatta nednötning av såväl lårbenet som bäckenet, vilket leder till ökad risk för att protesen går ur led, svår smärta och nedsatt rörlighet. Den kirurgiska behandlingen kräver antingen att en eller flera komponenter byts ut, eller att hela protesen tas bort och ersätts. Dessa ingrepp kallas revisionsoperationer. Medicinska rapporter om denna kirurgiska metod visar att revisioner oftast lyckas, trots att operationen fortsätter att vara invasiv för lårbenet och bäckenet, och att de ofta kräver längre rehabiliteringsperioder.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online