Skolios är en ryggsjukdom där ryggraden, som normalt är rak, böjer sig åt sidan i en eller flera krökningar. Dessa krökningar kan variera från lindriga och helt symtomfria till så allvarliga att de påverkar organfunktioner och ger synliga skelettdeformiteter. Behandlingsalternativen omfattar träning och fysioterapi, elstimulering, korsettbehandling samt – vid mer uttalade fall – kirurgi.
Den stora majoriteten av patienter med skolios behöver inte opereras. Läkare rekommenderar i regel kirurgi när krökningen överstiger 40 grader, när patienten har svåra besvär som rygg- och muskelsmärta eller nervskador, eller när krökningen påverkar organens funktion. Eftersom svår skolios ofta är progressiv kan patienter med en eller flera krökningar över 40 grader räkna med att dessa förvärras med en till två grader per år på obestämd tid – ytterligare ett skäl till att operation ofta rekommenderas i sådana fall. Dessutom kan kirurgi övervägas när måttlig till svår skolios inte svarar på mindre invasiva behandlingar som korsett.
Syftet med kirurgin är att stoppa krökningens progression och skapa balans i ryggraden. Operationen rätar inte helt ut ryggraden, eftersom en så kraftig vridning från ryggradens nuvarande läge skulle kunna skada ryggmärgen. Kirurgen strävar istället efter att stabilisera krökningen eller krökningarna i befintligt läge, samtidigt som rörligheten bevaras så långt som möjligt. Detta åstadkoms genom korrigering och stabilisering av krökningarna med olika tekniker och implantat.
Kirurgen kan nå ryggraden antingen via ett bakre eller ett främre snitt. Valet baseras framför allt på var den krökning som ska behandlas sitter. De flesta ingrepp görs bakifrån, med ett snitt längs ryggen, men nedsatt funktion i ländryggsregionen och bäckenområdet behandlas ofta via framsidan av kroppen. I vissa fall kan kirurgen även använda endoskop för att utföra ingreppet, vilket minskar trauma på omgivande vävnader.
Under ingreppet räts ryggraden ut i den utsträckning som kirurgen bedömer lämplig och stabiliseras sedan med hjälp av både implantat och fusion. Implantaten är medicintekniska anordningar som blir kvar permanent i patientens kropp och kan bestå av krokar, stavar, trådar och skruvar, eller en kombination av dessa. Tillsammans med implantatet utför kirurgen en bentransplantation och fusion, där transplanterat ben – från en donor eller taget från patienten själv – placeras i och runt både implantatet och ryggraden. Det sammansmälta benet växer så småningom fast runt anordningen och ger ytterligare stabilitet.
I de flesta fall får patienterna lämna sjukhuset inom en vecka efter operationen, men återhämtningen kan vara en lång process eftersom fusionen måste stabiliseras och muskelstyrkan återbyggas. Under de första månaderna efter ingreppet begränsas aktiviteterna till dem som är nödvändiga för det dagliga livet. Inom ett års tid kan patienten vanligtvis återuppta alla normala aktiviteter, inklusive ansträngande idrott och fysisk träning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online