Urinretention, även kallad blåsretention, är ett ofta smärtsamt tillstånd där det är svårt eller helt omöjligt att tömma urinen från blåsan. Blåsan "behåller" helt enkelt urinen, därav namnet. Tillståndet förekommer i två huvudformer: akut urinretention, som innebär en plötslig oförmåga att kissa, samt kronisk urinretention, där man över tid regelbundet har svårt att tömma blåsan.
De bakomliggande orsakerna är i grunden desamma vid båda formerna: antingen någon form av blockering i urinvägarna eller ett problem med hur nervsignalerna mellan blåsan och hjärnan överförs. Hos män är den vanligaste orsaken en förstorad prostata, medan infektioner är den vanligaste orsaken hos kvinnor. I de flesta fall krävs medicinsk behandling. Här går vi igenom de viktigaste orsakerna till problemet.
När män blir äldre är det vanligt att prostatan växer. Det medicinska namnet på detta tillstånd är benign prostatahyperplasi (BPH). När prostatan förstoras trycker den mot urinröret och hindrar urinströmmen vid tömning. Detta belastar blåsan, som om tillståndet lämnas obehandlat kan försvagas och med tiden förlora förmågan att tömma sig själv.
Om nerverna i blåsan skadas kan signalerna om att blåsan behöver tömmas inte nå fram till hjärnan. Hos en frisk vuxen skickar blåsan en signal till hjärnan när den innehåller cirka 2,5 deciliter vätska – ett slags "dags att tömma"-meddelande. Är nervbanan skadad uteblir signalen, vilket leder till urinretention.
Allt som kan orsaka stress eller trauma mot blåsan, exempelvis förlossning, diabetes eller skador i bäckenområdet, kan därför bidra till urinretention. På samma sätt kan skador på hjärnan, som stroke eller huvudskador, göra att receptorer inte tar emot nervsignalerna som de ska.
Vissa läkemedel är avsedda att dämpa överaktiva nerver. Många mediciner verkar dock ospecifikt och hämmar flera olika typer av nervceller, även de som finns i blåsan. Tre vanliga läkemedelsgrupper som kan försämra urinflödet hos vissa personer är:
Ironiskt nog har samma mediciner hos andra personer istället visats ge tätare behov av att kissa.
Narkos används för att bedöva nervreceptorer så att patienten inte känner smärta under ingreppet. Det är vanligt att patienter upplever urinretention i 12–48 timmar efter en operation. Problemet brukar försvinna när narkosen helt har avklingat.
Om urinröret eller blåsan drabbas av infektion kan det svullna och bli irriterat. Lämnas infektionen obehandlad kan urinröret till och med svullna så mycket att utgångsvägen för urinen helt stängs, vilket gör tömning omöjlig. Kvinnor löper större risk än män att drabbas av denna typ av infektioner.
Det finns flera ytterligare möjliga orsaker till urinretention. De vanligaste är blåssten, förstoppning och förträngning av urinröret.
Blåssten är ansamlingar av mineraler i blåsan. Vissa personer är mer benägna att bilda sådana än andra, men om en sten blir tillräckligt stor och fastnar i urinröret blir tömningen smärtsam eller till och med omöjlig. Vid förstoppning kan avföring i tarmen trycka mot urinröret och pressa ihop passagen. Slutligen kan ett trauma mot ljumsken, exempelvis ett slag eller en olycka, också orsaka förträngning av urinröret.
Akut urinretention är ett allvarligt tillstånd som kräver omedelbar vård. Kontakta sjukvården om du inte kan kissa trots starkt behov, eller om du upplever återkommande svårigheter att tömma blåsan, smärta i underlivet eller en uppblåst, öm mage. Tidig diagnos och behandling minskar risken för bestående skador på blåsa och njurar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online