Urinretention: Den medicinska termen för oförmåga att tömma urinblåsan

Den medicinska termen för oförmåga att tömma urinblåsan är urinretention. Tillståndet innebär att en person inte kan tömma blåsan helt, vilket gör att kvarvarande urin stannar kvar i blåsan efter vattenlämning. Urinretention kan drabba både män och kvinnor i alla åldrar, men är betydligt vanligare bland äldre män, oftast på grund av en förstorad prostata.

Vanliga orsaker till urinretention

Urinretention kan bero på flera olika faktorer, som ibland kombineras:

• Mekaniska hinder: Förstoring av prostatan (benign prostatahyperplasi), urinvägsstenar, tumörer eller förträngning i urinröret.
• Neurologiska sjukdomar: Skador eller sjukdomar som påverkar nerverna som styr blåsan, exempelvis multipel skleros, Parkinsons sjukdom, diabetes eller ryggmärgsskador.
• Läkemedel: Vissa läkemedel, särskilt sådana med antikolinerg effekt samt vissa antidepressiva och opioider, kan påverka blåsans förmåga att kontrahera.
• Muskelsvaghet: Nedsatt muskelfunktion i blåsväggen kan göra det svårt att pressa ut urinen.

Akut eller kronisk urinretention

Tillståndet delas ofta upp i två former:

• Akut urinretention uppstår plötsligt och är ett smärtsamt, akut tillstånd där urinen helt blockeras. Det kräver omedelbar vård.
• Kronisk urinretention utvecklas långsamt, ofta utan kraftig smärta. Symtomen kan vara svaga urinstrålar, täta toalettbesök, känslan av ofullständig tömning eller oavsiktligt urinläckage.

När bör du söka vård?

Sök vård snarast om du har svårt att tömma din blåsa eller inte kan lämna vatten alls. Obehandlad urinretention kan leda till allvarliga komplikationer, såsom urinvägsinfektioner, skador på njurarna och utspänd urinblåsa. En läkare kan ställa diagnos genom bland annat ultraljudsundersökning av resturinmängden, blodprov och bedömning av orsaken, varpå behandling anpassas – allt från kateterisering till läkemedel eller kirurgi vid behov.