När den svarta pesten – i Sverige kallad digerdöden – härjade under 1300-talet saknade människor all verklig medicinsk kunskap om sjukdomen. Pestbakterien Yersinia pestis hade ännu inte upptäckts, och smittan förklarades istället med "ond luft", Guds vrede eller obalans i kroppens vätskor. Trots detta utvecklades en rad metoder som samtiden trodde skulle bota eller förebygga farsoten. Här är några av de mest kända.
Åderlåtning var en av tidens vanligaste medicinska behandlingar. Läkarna trodde att sjukdomen orsakades av förorenat blod i kroppen, och genom att öppna en åder och låta det "onda" blodet flyta ut hoppades man kunna återställa balansen och bota patienten. I praktiken försvagade behandlingen ofta redan svårt sjuka människor ytterligare.
Vid kauterisering brändes huden med ett glödande järn eller en syra. Tanken var att såret skulle dra ut giftet ur kroppen. Metoden var naturligtvis mycket smärtsam och ökade snarare risken för infektioner än att den hjälpte den sjuke.
Igler användes på liknande sätt som åderlåtning. De lades mot huden för att suga ut det onda blodet. Även denna metod grundade sig i den antika läran om kroppens fyra humoraler, där sjukdom ansågs bero på en obalans mellan blod och andra kroppsvätskor.
Ett stort antal örter användes mot pesten, bland annat malörta, vinvruta och vitlök. Örterna togs som avkok, applicerades som salvor eller bars på kroppen som skydd mot smittan. Vissa av dessa växter har faktiskt antibakteriella egenskaper, men ingen kunde stå emot pestbakterien.
För många människor var pesten ett tecken på Guds vrede. Bön, fasta och religiösa processioner arrangerades i hopp om att blidka himlen och stoppa farsoten. Paradoxalt nog samlade processionerna stora folkmassor, vilket i flera fall snarare bidrog till att sprida smittan.
En av de mest effektiva metoderna – även om man då inte förstod varför – var isolering. Sjuka hölls ibland åtskilda från andra för att hindra sjukdomen från att spridas. Idén utvecklades senare till karantänsystemet, där fartyg och resenärer fick vänta i fyrtio dagar innan de släpptes in i hamnstäder som Venedig och Ragusa (dagens Dubrovnik). Det är härifrån ordet karantän kommer, från italienskans quaranta giorni, "fyrtio dagar".
Trots alla försök dog miljontals människor i Europa under digerdöden. Det dröjde ända till slutet av 1800-talet innan bakterien bakom sjukdomen identifierades, och effektiv behandling blev först möjlig när antibiotikan introducerades under 1900-talet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online